Vabruari piggas upp till toner av dansband

Så var vi halvvägs in i ”vabruari” och vi har hunnit med en maginfluensa, en halsfluss och nu har vi en 10-åring med gipsat ben. Men hey – vi har fått snö till barnen, vi har firat 100 000 invånare i Halmstad, jag har lärt mig bugga utan att trilla och spy och kattungarna i Meekatt Casa har bara vält ner en enda blomma idag. Det finns ju massor att glädjas åt även i februari månad!

Min debut på dansbandsgolvet innan jul gav ju som bekant lite mersmak och jag fortsatte min något stappliga och nervösa danskarriär i Helsingborg förra veckan då Sannex spelade på Sundspärlan.

Jag hade fått ett ”insidetips” om att de var jättebra, att det skulle bli mycket folk och att grabbarna i bandet dessutom var trevliga att titta på (vilket såklart piggar upp om man nu inte skulle bli uppbjuden på hela kvällen, haha.)

Jag lyckades lura med mig en gammal klasskompis som aldrig hört en ton dansbandsmusik i hela sitt liv. Heja mig. Eller ja – heja henne. Men här fick man jäklar bekänna färg alltså!

DET BUGGADES HELA kvällen och jag visste inte om jag skulle kräkas eller trilla av allt snurrande men jag höll mig på fötterna hela kvällen. Målet var att överleva, inte spy och inte välta mig själv eller någon annan på dansgolvet. Jag klarade det och är nöjd med min insats.

”Det buggades hela kvällen och jag visste inte om jag skulle kräkas eller trilla av allt snurrande…”

Mina stackars danspartners kan jag inte prata för men flera bjöd upp igen och det kan ju inte bara varit av barmhärtighet?

Och så blev det då ny vecka och jag såg att det var dans igen i Helsingborg. Nu har jag ju kommit i gång! Här lyckades jag övertala Mickes dotter Amanda på 22 år och min goa ungdom till granne som heller aldrig varit ute och dansat förr. (Ja, det krävs en del övertalning när vi pratar dansband har jag förstått. Ser de inte tjusningen med att få kramas en hel kväll samtidigt som man maxar stegräknaren?!)

Vi satsade på en cool look den här gången. När Sannex spelade var det massor med yngre så vi gick all in nu. Tighta skinnbrallor, stövlar och halvrufsigt hår. Skitcoola såg vi ut… tills vi kom fram till Sundspärlan.

DET VAR 70+. Och så vi tre då. Skjut mig.

Det första vi fick höra var ”Har ni inte kommit fel kväll flickor?” och ”Hejsan, är detta de tre musketörerna?!” Där stod vi och såg coola ut…eller som tre idioter med okammat hår. Okej att det är gött att få känna sig ung ibland…men här…passade vi inte in. Jag var inställd på bugg. Det blev Jägardans. JÄGARDANS!

Många skratt i bilen hem (redan efter en timme) och väl hemma väntade Micke som förvandlats till rena lammköttet nu ju! Och hatten av för Rolf, 79 som hade bättre kondition än oss alla tre tillsammans, haha. Hans nästa mål i livet var nu att lära upp mig ordentligt så att vi kunde medverka i Let’s Dance ihop.

Bäst jag fortsätter träna. Ska bara ha lite bättre koll på vilka kvällar jag ska köra skinnbrallor och vilka kvällar jag ska köra läggningsvätska i håret…

Over and out.