Hur E D möjligt? Man frågar sig, gång på gång

Det är på sin plats med en liten varning. Trummisen är en smula tjurig. Kanske inte så illa att hela världen rämnar, men ändå påtagligt påverkad. När de första stegen mot den här textens fullbordan togs hade just halva Sverige följt en av deltävlingarna i Melodifestivalen. Trummisen också.

Han är inte ung längre. Ha det i minnet. Han förresten, det är ju mig själv jag skriver om, men det känns behagligare att lägga det här personlighetsdraget utanför mig. Alltså är jag Trummisen och han har stelnat en smula, spänsten och nyfikenheten på det nya har bleknat. Men tro för den skull inte att glöden falnat.

Han sprakar som ett tomtebloss om förutsättningarna är de rätta.

UNDER EN OCH en halv timme satt han och letade efter en sådan förutsättning. Men han hade uppriktigt sagt ganska svårt för att ens ta sig i närheten av minsta lilla glädjeryckning i lilltån. Tänk att sju musikaliska bakelser kan bli så felkavlade.

I stället for tankarna iväg, han letade i minnet och kom att tänka på glädjen när Magnus Uggla sjöng ”Johnny the rocker”, När Pugh Rogefeldt gjorde ”Nattmara” och när Ted Gärdestad gav oss ”Satellit”. Till och med Andreas Johnson och hans fenomenala ”Sing for me” och så klart Jill Johnsons ”Crazy in love” slapp fram ur minnets dunkla vrår.

”Tro för den skull inte att glöden har falnat – trummisen sprakar som ett tomtebloss om förutsättningarna är de rätta.”

Ni hör ju själva, hopplöst ålderdomligt perspektiv. Som det ofta blir när en tidsaxel behöver vara en bärande del av ett resonemang. Då finns det alltid någon som inte inser vidden av den. I stället för att försöka hänga med antar de ett närsynt perspektiv, som får den tidsaxlande att snarare framstå som en hög med sten från åldern med samma namn, än ett vidsynt reflekterande snille.

Trummisen tycker ändå att han har viss relevans. Han sitter mitt i en ljudbild vecka efter vecka. Taktfast domderar han slag för slag hur den lilla orkestern ska bemästra några av rockens härligaste underverk. Det går, om han får säga det själv, riktigt bra numera. Övning ger färdighet. Ingen behöver ducka, huka sig, blygas eller be om ursäkt för den lilla combons gemensamma tillblivelser.

Den konstnärliga nivån är sällsynt hög. Flera andra parametrar också. Unikt är nästan ett svagt ord i sammanhanget.

Hur som helst: Mellon. Det är dags att skriva det rent ut: Hur är det möjligt? Man frågar sig, gång på gång? Är det här verkligen resultatet av det skarpaste av skarpa? I så fall undrar Trummisen varför den lilla, unika rockorkestern som vi hamrar i har varit så förtvivlat försiktig med att låta världen möta dess alster, dess fenomenala finurlighet och dess näst intill halsbrytande unikalitet.

Under många år har Trummisen, Basisten och Gitarristen, och för all del också Saxofonisten, hejdat sig till förmån för världsfreden. För lugnet på gatorna. Inte velat ställa till med en scen.

INSIKTEN FRÅN TV-KVÄLLEN är den rakt motsatta. Tillkortakommanden, ofullständigheter och rena pinsamheter är tydligen bästa underhållning numera. Hur ska man annars kunna förklara låtarna, eller ännu värre: pajasen som skriker till publiken och gång på gång får ta värdefull tid i anspråk när programledaren behöver byta kläder och hämta en ny hög med manuslappar?

De’ e’ så man dånar, som Lill Lindfors sjöng.