Tredje deltävlingen åkte inte tillbaka till framtiden igen

Tre fjärdedelar av årets låtar har presenterats, och hälften av programmen. Därför kommer här en halvtidssummering. Det finns många toppar och dalar, men i det här fallet har Dalarna ingenting med Kalle Moraeus att göra. Men ändå litegrann. För nu oroar jag mig en smula för framtiden, och då menar jag inte bara de närmaste tre veckorna.

Låtarna i de första två programmen var av blandad kvalitet, men de hade en fin sak gemensamt. Moderna, bra och relevanta bidrag gick till final. Trots att det fanns med tokerier som dansande humrar och klonade norska enhörningar så valdes sådana akter bort och de som andades 2018 tog sig vidare. Så var det inte i lördags.

PROGRAMMET TOG FLERA steg tillbaka. Det var inte mycket som kändes relevant för att visa Europa var Sverige står musikmässigt just nu. Jessica Andersson hade det bidrag som fick i gång publiken mest. Tyvärr var det med ett nummer som kändes mer 2007 än 2018. Inget fel på Jessica anno 07, då ställde hon upp med ”Kom”, och den låten gillar jag. Eller, gillade då. Att det var hon och Mendez som var bäst under lördagen, det är ett bra betyg för dem – men inte för Melodifestivalen. Mendez försökte ta förra årets monsterhit ”Despacito” och förlägga den i sin egen storhetstid 2002 igen, men lyckades bara sådär.

”Han är en fantastisk sångare. Men en artist snart redo att äntra 2020-talet? Nej.”

De två mest moderna bidragen slutade toksist. Men visst, Barbi Escobars låt var verkligen inte stark, och jag blev besviken på Dotters försök till att leka Björk som sjunger Julia Michaels ”Issues”. Så de förtjänade inga bra placeringar, men det är synd att det blev så. Hittills har tävlingen ändå försökt få in de nya tittarna med genrer som är populära i dag, men det blev platt fall nu. För nej, ni kan inte hävda att Martin Almgrens låt känns nyskapande. Ja, han är en fantastisk sångare. Men en artist snart redo att äntra 2020-talet? Nej.

Monchos ”Havet är djupt, med alkoholrättigheter” var lite kul och medryckande, men det var inte Kalle Moraeus. Han hade tagit sin tidsmaskin och kört fast långt bak i tiden, men hade ändå hunnit stanna till i 2015 och sno med sig Hasse Anderssons show med fioler och lövad dansbana.

I FILMSERIEN TILLBAKA till framtiden åker huvudrollsinnehavarna fram och tillbaka mellan olika tidsepoker och visar hur allt hänger ihop. Men även när de åker som längst framåt i tiden så hamnar de bara i ”futuristiska” 2015. Och lite så känns det nu i Melodifestivalen också. Det fanns kanske en tanke om vad som är bra och modernt, men det känns tyvärr redan som att det är några år för sent.

Det krävs stor variation i artister och låtar, och jag ser gärna att veteraner är med. Men om de likt de senaste årens Martin Stenmarck, Linda Bengtzing, Kikki Danielsson eller Charlotte Perrelli mest är med för sakens skull, utan något nytt att säga, då blir det bara ”meh”.

Det är kul att så många av årets artister är nybörjare; det bådar gott för framtiden. Men det gäller att ta vara på det. Så jag hoppas att lördagens tävling var en liten vägbula, och att när jag sätter mig i min Delorean och landar i fjärde deltävlingen är vi tillbaka i framtiden.