Åter på ruta ett – trots att vi följde pilarna…
Frun ville åka och titta på soffbord. – Vi har ju talat om att förnya, sa hon. Soffbordet vi har nu är så onödigt 80-tal. Ett nytt bord skulle ge hela rummet en helt annan charm! – Du talar som om du läste högt ur en möbelkatalog, sa jag. Och snart satt jag i bilen på väg ut mot Svågertorp, en vit fläck på Malmökartan, där ingen människa bor, men där köpladorna ligger tätt, omgivna endast av p-platser, gigantiska trafikrondeller och motorvägspåfarter. Rena USA, alltså.
Men en måndagsmorgon borde det väl vara lätt att ta sig fram till en ledig p-ruta? Det är väl på en måndag man ska ta sig hit? Det säger ju alla…
JOMEN! VI HAMNADE i en lång bilkö redan innan vi var framme vid parkeringen och rullade därefter runt och letade efter en tom ruta. Nåja, vi hittade en till slut på området B2, bara ett par hundra meters stenkast från entrén.
Inne på varuhuset kryllade det av människor. Väldigt många var små och åkte i barnvagn. Väldigt många var nyblivna mammor. Men väldigt många tycktes också vara nyblivna pensionärer. Hur skulle de annars kunna vara här och trängas en vanlig måndag?
Vi åkte upp en våning på ett rullband. När det tog slut möttes vi av ett nytt rullband som tog oss ännu en våning upp. Här möttes vi av en livs levande dragspelare, som truddeluttade med en slags vals.
”Då måste vi byta sofforna också. Och då borde vi bygga om hela hyllsystemet med din skivsamling på kortväggen...”
Nu var det bara att följa pilar i golvet och skyltar som hängde över oss i taket, så kunde man promenera runt för att se allt som fanns till salu. Visserligen var det trångt på grund av alla barnvagnar och pensionärer, men vi skymtade dock bokhyllan Markör, matbordet Bjursta, klaffbordet Muddus och soffbordet Träby. – Det är väl inte så dumt? sa frun. – Aldrig i livet vill jag ha ett soffbord som heter Träby! svarade jag och gick vidare med sikte på nästa golvpil.
MAN VISSTE ALDRIG hur lång promenaden skulle bli. Man såg aldrig dagsljuset. Jo, vid ett par tillfällen dök det upp en fönsterglugg, där man kunde kika ut över en gigantisk parkeringsplats. Och sedan tvingades man vidare och vidare mellan skåp, hyllor, soffor och lampor.
Då och då dök det upp en skylt med en pil som visade en genväg till toaletter och utgångar, vi passerade en stor öppen plats där det tydligen fanns en restaurang och till slut valde vi en genvägsskylt mot utgångarna. Genvägen började med en trappa nedåt och fortsatte genom ett enormt lagerutrymme. – Var fanns egentligen soffborden? sa jag. – De fanns nog bakom trängseln, sa frun. Här och där. Jag skymtade ett, men det var svart. Det kan vi inte ha. Då måste vi byta sofforna också. Och då borde vi bygga om hela hyllsystemet med din skivsamling på kortväggen...
Vi letade upp bilen på B2 och hittade en bilkö som sakta tog oss in mot stan igen.
– Kommer du ihåg var vi köpte våra första möbler? sa jag. Det var i en liten möbelaffär i Skedalahed. Man slapp släpa hem möblerna själv och man behövde inte skruva ihop dem heller, de kom färdigmonterade på en liten lastbil och bars in av två tungviktare. Vilken jädrans fin affärsidé!