Sveriges Os-tjejer – bättre än Norge och bäst i världen!
Inget guld för Sandra Näslund i skicross, lag Niklas Edin i herrarnas curling och i den alpina lagtävlingen eller ens medalj för Tre Kronor. Men ändå det bästa olympiska vinterspelen med sju guld, sex silver och ett brons. Nattinén i Pyeongchang blev en svensk medaljfest.
Jag skrev inför OS att det var de svenska tjejerna som skulle bära nationen. Nu vet vi. Det blev precis så. Och inte bara det. För när lag Hasselborg natten till söndag fick värdnationen Sydkorea att ge upp vid 8–3 i damernas curlingfinal blev Sverige bäst i världen på damsidan i OS. Bättre än Tyskland, USA, Holland, Kanada, Österrike, Schweiz – ja, till och med bättre än vinterstormakten Norge.
Med sina fem guld, fyra silver och ett brons mot USA:S och Hollands fem guld och tre silver (och fyra brons) samt Norges fyra guld och fem silver (och tre brons).
DET INNEBAR SAMTIDIGT de bästa svenska vinterspelen någonsin. Visserligen blev det 15 medaljer i Sotji 2014, men ”bara” två guld och i Turin 2006 bidde det också sju guld, men ”bara” två silver.
Och faktiskt – Sveriges bästa OS sedan Melbourne 1956 när det blev åtta guld.
Vem hade sett det komma när Os-generalen Peter Reinebo hade satt upp åtta medaljer som mål, vilket en del tyckte var att ta i?
Och framför allt – vem hade sett skidskyttets två guld och två silver komma? Denna fantastiska tv-sport, sprängfylld av dramaturgi,
”Vem såg skidskyttets två guld och två silver komma? Denna fantastiska tv-sport, där ett missat skott kan vara skillnaden mellan himmel och h-vete.”
där ett missat skott kan vara skillnaden mellan himmel och h-vete, men där Sverige efter att Björn Ferry och Helena Ekholm hade lagt bössa och skidor på hyllan, förutom några undantag, sorgligt nog bara var en skidskyttenation i perferin.
Fram till några magiska veckor i Pyeongchang när Öberg med sitt skrällguld på 15 km och makalösa uppåkning i stafetten till ett silver blev Hanna med hela svenska folket liksom junioren(!) Sebastian Samuelsson med sitt silver i jaktstarten och guld i stafetten.
Jag kan förstå att det muttrades och mumlades i leden där skidskyttar som knappt sett en pallplats i världscupen på vykort plötsligt stod högst upp på den. För vi vet ju vad vi hade tyckt och tänkt om någon uppstickare (från öst) hade gjort detsamma...
Men Sverige har den karismatiske tyske mirakeltränaren Wolfgang Pichler och det har ingen annan.
Lägg därtill slalomgulden för trotjänarna Frida Hansdotter och André Myhrer, Charlotte Kallas och Stina Nilssons uppvisning i skidspåren och det var värt att sätta klockan på bagarväckning.
Men allt var förstås inte guld och gröna skogar. Svensk längdskidåkning på herrsidan har ett och annat att fundera över inför framtiden, Tre Kronor floppade och snowboard- och freestylesidan var väldigt mycket snack och väldigt lite verkstad.
FAST DET VI tar med oss från detta OS bland Norges 39 medaljer, astmamediciner, dopningssnack och politiska spel är förstås alla de magiska blågula ögonblicken. Inte minst avslutningen då med Stina Nilssons heroiska brons på skidor 30 km när hon utbrast ”Va, blev jag trea?!” eller medaljerna i en annan av dessa lysande tv-sporter och det frusna vattnets eget schack, curling.
Men att börja tala om en curlinghall i Halmstad som inte ens kan säkra hem en bowlinghall vore kanske att ta i. Fast kan Helsingborg kan väl Halmstad eller...?