Duvan – inte alltid så fredligsom vi tror
Trots den senaste tidens kyla börjar det kännas som att våren är på väg. Redan före sju är det ljust, och med ljuset kommer fåglalåten. Där jag bor är det framför allt två duvor som kommit igång, men jag är inte säker på att grannarna uppskattar dem lika
När jag hämtar morgontidningen är de redan i gång: turkduvan på grannens tak och ringduvan i ett träd lite längre bort. Den ena har ett trestavigt hoande, den andra tutar femstavigt, och de verkar inte bry sig ett dugg om varandra.
Det är den lilla nätta turkduvan som är trestavig och som ligger lite högre upp på skalan. Den betydligt större ringduvan är dovare, men den hörs likväl ganska långt. Båda har nu mutat in sina revir och ve den konkurrent som vågar sig inom dess gränser.
EGENTLIGEN ÄR DET ganska märkligt att duvan blivit en fredssymbol – den är nämligen ingen särskilt fredlig fågel. Tvärtom blir det ofta hårda bataljer när två hannar ryker ihop vid en revirgräns. Ringduvorna slåss med vingarna, och att döma av ljuden är det hårda smällar som delas ut. Även turkduvorna kan slåss, men i deras fall handlar det oftare om vilda jakter genom luften.
Både ringduvan och turkduvan har märkliga historier bakom sig. Den ena har lämnat skogen och blivit stadsbo i relativt sen tid, den andra har kommit vandrande från Långtbortistan.
Den första turkduvan i Sverige sågs så sent som 1949 på Råö i norra Halland. Några år därefter hade den etablerat sig som häckfågel i Skåne och Halland. Då hade den på bara några årtionden spridit sig över Europa från sydost, men även om den kallas turkduva är inte Turkiet dess ursprung. Det ligger troligen ännu längre österut, i Pakistan och Indien, varifrån den började sprida sig för några hundra år sedan. Under 1800-talet nådde den Turkiet och i början av 1900-talet tog den steget över till Europa.
MITT EGET FÖRSTA möte med turkduva utspelades i centrala Halmstad i början av 1960-talet. En nära släkting hyrde ett hus med stor trädgård som ägdes av konstnären Waldemar Lorentzon. I denna trädgård fanns ett stort valnötsträd och där hade ett par turkduvor bosatt sig. Det var exklusivt så det förslog.
Bara några år därefter hade turkduvorna spridit sig över hela Halmstad – och till många av de mindre orterna runt omkring. Överallt hördes deras närmast uppfordrande ho-hó-ho. Det restes krav på skyddsjakt eftersom folk ansåg sig störda under tidiga morgontimmar.
Nu blev turkduvans exceptionella framgångssaga ganska kort. Beståndet nådde en topp vid skiftet 1970/80, och därefter minskade antalet fåglar markant. Den har dock hållit sig kvar med enstaka par här och där, bland annat i Stenhuggeriet där jag bor.
”Ringduvorna slåss med vingarna, och att döma av ljuden är det hårda smällar som delas ut.”
MÖNSTRET MED EN snabb expansion följd av en topp och därefter en stabilisering på en väsentligt lägre nivå känns igen från flera andra nyinvandrade arter. De bakomliggande orsakerna är inte klarlagda, men sannolikt har parasiter en viktig roll. Dessa hinner helt enkelt inte med under den snabba expansionsfasen,
men förr eller senare kommer de ikapp.
Medan turkduvan är en fågelvärldens invandrare, har ringduvan snarare gjort som folk gör mest: Den har lämnat vischan och flyttat in till städerna. Nu är det en sanning med modifikation eftersom stora mängder ringduvor finns kvar ute i skogarna. Men flytten in till städerna sammanfaller med den tid då avfolkningen av den svenska landsbygden tog fart, det vill säga i mitten av 1900-talet.
För 50 år sedan fick mina fågelintresserade kompisar och jag cykla ganska långt från Halmstad för att hitta häckande ringduvor. Då hade vi bilden av ringduvan som en ganska skygg fågel som sökte avskildhet när den skulle bygga bo. Så är det inte i dag. Nu häckar ringduvan talrikt i trädgårdar och parker och dess femstaviga spel med karaktäristisk rytm hör till ljudbilden i snart sagt alla tätorter.
SAMTIDIGT MED flytten in i tätorterna har ringduvan ökat i antal och är idag en av våra mest talrika fågelarter med ett svenskt bestånd av cirka en miljon par och en samlad biomassa på omkring 1 000 ton! Merparten av våra svenska ringduvor flyttar till sydvästra Europa under vintern, men en allt större del stannar kvar i södra och sydvästra Sverige.
För några av dessa kvarstannare har hela årsrytmen rubbats. Numera kan man nämligen stöta på ringduvor med bon och ägg under årets alla månader. Varför det blivit så vet inte biologerna, men en teori är att de blir lurade av allt ljus som finns inne i städerna. Ute i naturen är det nämligen dagsljusets längd som styr hormonproduktionen och därmed även häckningen.