Misan förbereder sig för Vasaloppet. Då är det mycket viktigt hur och vad man äter. Blåbär ingår i dieten.
”I dag börjar jag misstänka att Snövits matte och husse blandar raketbränsle i hundmaten…”
Utan att skryta (eller… varför inte, förresten…) så är det längesedan jag varit i bättre form. Det är visserligen flera år sedan jag senast stod på ett par skidor, men såna små bagateller ska väl inte hindra en sann soffåkare från att enkelt och smärtfritt staka sig fram de nio milen från Berga by till downtown Mora.
FRAMGÅNGEN STAVAS ”personlig tränare”. Min har fyra ben och dyker upp tre dagar i veckan, taggad som sjutton. Halv åtta på morgonen plingar det på dörren och sen är det full rulle. Dagen inleds med ett kortare pass på ett par kilometer vid tio, sen blir det betydligt tuffare tag efter lunch. Den rundan är ungefär 8,5 kilometer lång. Utan sällskap brukar jag ta den på 1 timme och 45 minuter. Med draghjälp av min PT är tiden kapad med nästan 10 minuter. Först trodde jag att stegmätaren gått bananas, i dag börjar jag snarare misstänka att Snövits matte och husse blandar raketbränsle i hundmaten…
Den enda doping jag själv tar in i kosten i Vasaloppstider är såklart blåbär. Det betyder inte att jag placerat ut muggar med varm blåbärssoppa lite varstans i lägenheten för att orka titta hela dan, mer att jag är trogen det historiska temat. Frukost, lunch och eftermiddagsfika intas framför tv:n så man får ju välja något som inte ställer alltför stora krav på bordsskicket. I år faller valet på en lättlagad jambalaya med kyckling och chorizo. Där går faktiskt det mesta att förbereda redan i morgon. Då skär, skivar och hackar jag. Sen, när tätklungan drar iväg över myrarna, drar jag på spisen och räknar med att åter kunna sitta ner när det är dags för målgång med jubel och hurrarop.
Blåbären, som i år ingår i en sagolik limeglass, unnar jag mig till eftermiddagsfikat när den värsta dramatiken är över och de skidåkande blåbären börjat stånka sig över mållinjen.
MÅNDAGEN ÄGNAS därefter åt återhämtning. På tisdag morgon kommer coachen igen. Då kör vi på, kanske en mil. Sen får blåbären vänta tills jag kan plocka dem själv, men en daglig Dentastix till Snövit går däremot inte att tumma på.