Briljanta berättelser om livets andra halva
POP
I den kommande Melodifestival-finalen sjunger Jessica Andersson om att gå ut och ”festa som en mamma.” På sitt nya soloalbum, det första på åtta år med eget material, vill Tracey Thorn klubba i Londonnatten. ”Where I like to be/ Is on the dancefloor with some drinks inside of me.”
JESSICA ANDERSSON tvekade inför att ställa upp med en ”så modern låt”. Med all respekt för hennes ambivalens sjunger Tracey Thorn med en helt annan stringens och pondus. Det är kanske orättvist att jämföra Andersson och Thorn, så jag slutar med det nu. Det intressanta är att det inom popmusiken är så ovanligt med rapporter från medelålders kvinnors liv att man reagerar när det blir ett ögonblick i Mellon eller när det kommer ett album med nio låtar av den här kalibern. ”Nine feminist bangers”, som Tracey Thorn själv beskriver dem.
Tracey Thorn, en gång i Everything but the girl, har hunnit fylla 55. På förra albumet Love and it´s opposite handlade texterna om vad som händer med kärleken och passionen när den pressas in i vardagspusslet. Nu är det där pusslet undanskuffat uppe på vinden, Tracey Thorn har hittat en ny slags frihet på andra sidan småbarnsåren. Och hon tänker använda den.
HUR MÅNGA BERÄTTELSER finns det inte om män och våra känslor inför livets andra halvlek? Nu senast Johan Rheborg som turnerar med sin livskris under armen och göteborgske teatermannen Eskil Lundgren som sätter upp en föreställning om hur han känner inför att passera 50-strecket.
Deras historier kan säkert också vara relevanta. Men det är så oerhört uppfriskande när den alltid så välformulerade Tracey Thorn sjunger om livsval, sliding doors och bitterljuva backstage-minnen från tiden som popstjärna. Men framförallt tar hon tillfället i akt att hylla både sig själv och sina medsystrar.
”In the mist of sleep. Pictures come to me. Memories in dreams. Things lost in might have beens.” sjunger hon i inledande Queen. Albumets, i alla bemärkelser centrala spår, är dock över åtta minuter långa Sister. Brutalitet, sexism och maktstrukturer men framförallt kampvilja och solidaritet formuleras på ett lika elegant som drabbande vis. Det är svårt att tänka sig ett bättre soundtrack till #metoo-rörelsen.
Givetvis har Tracey Thorn sin torra, brittiska humor i behåll. Lyssna bara på Guitar där hon både ömsint och halsbrytande sjunger om hur hennes tonårs-jag hånglar med en hopplös och flyktbenägen gitarrkille med en Leonard Cohen-låt i bakgrunden. Hon skildrar vardagsfrustration och nattning barnen också: ”Lay your pretty head down/ Get the fuck to bed now.” Och i Go sjunger Tracey Thorn så fint, så fint om att bli lämnad av sina barn som har blivit så stora så snabbt.
TRACEY THORN Record (Unmade Road / Caroline International)
MUSIKALISKT KÄNNER MAN igen syntar och trummaskiner från Everything but the girl-eran och precis som då har Tracey Thorn en röst som lyckas vara sval och innerlig på en och samma gång. Det är genomarbetat på ett vis som gör att Thorn anknyter till sin egen musikaliska historia men också låter hyfsat samtida.
Just nu vet jag ingen skiva som lika klarsynt skildrar livets skiften och hur vi med nykter blick, kärlek, självrespekt, solidaritet och humor bemästrar den obevekligt tickande tiden.
Briljant, Tracey, briljant.