Von Hausswolff är tätare än någonsin
LJUS/MÖRKER
I videon till The mysterious vanishing of Electra, en av låtarna på Dead magic, är Anna von Hausswolff levande begravd på en mystisk hed. Hon öppnar ögonen, börjar springa, och sjunger med sin mest dramatiska röst.
Musikaliskt drar jag paralleller till namn som spökat i Anna von Hausswolffs musik tidigare: Swans, Earth, och Diamanda Galás. Framförallt är det rösten som sätter klorna i mig. Hon sjunger fantastiskt. Dessutom hamnar jag i olika intressanta sidospår. Vad händer egentligen med Electra, i myterna, i de grekiska tragedierna, i Richard Strauss opera? Är det gotiskt?
Jag har svårt för begreppet i musik, tankarna går till lättviktiga 80-tals-band som Sisters of Mercy och The Mission, men visst finns det ett skräck-romantiskt drag i musiken och estetiken. Tendenser dök upp redan på första albumet, tänk bara på titeln, Singing from the Grave, men det var när Anna von Hausswolff hittade fram till kyrkorgeln på andra plattan, den mäktiga Ceremony, som bitarna började falla på plats.
HON transformerades. Liksom föddes på nytt. Med ett band i ryggen som spelar dronemetal och apokalyptisk rock. Helt logiskt att de valt att anlita Randall Dunn som producent. Han har specialiserat sig på musik som har mycket djup och rymd, en ljudarkitekt som har jobbat med redan nämnda Earth, men även namn som Marissa Nadler, Wolves in the throne room och Sunn O))).
ANNA VON HAUSSWOLFF Dead magic (City Slang/playground)
MUSIKEN ÄR TÄTARE än på föregångaren The Miraculous och de fem låtarna bildar en helhet som jag inte upplevt på tidigare skivor. Lyssna på Ugly and vengeful, skivans längsta spår, följ de långa klangerna, orgeln, men även gitarrer, bas och tunga trummor som byggs ut i olika formationer som cirklar runt Anna von Hausswollfs sopranröst.
Framförallt är det rösten som sätter klorna i mig. Hon sjunger fantastiskt.
Trots att vissa låtar har långa partier utan sång — The marble eye är helt instrumental — är rösten mittpunkten. Startpunkten, The truth, the glow, the fall, byggs upp kring en popmelodi, som försvinner in i en ocean av ljud innan rösten återvänder, sjunker, och svävar, i samklang med droneklangerna.
På den avslutande Källans återuppståndelse återvänder hon till bilden/temat (hämtat från Walter Ljungquists roman Källan) som delvis inspirerade The Miraculous och namngav skivan från 2016 med en enda låt på tjugo minuter.
DET ÄR NÅGOT förlösande i mötet mellan melodin, lugnet i sången, och orgel/ keyboard-färgerna. Något har börjat växa igen. Vilan är avslutad. Vågar man dricka vattnet?
Nu är jag där igen, i musiken, i en bild, i en berättelse. Man sugs med.