Kokvinnornas gård lever vidare
LAHOLM: Korna kommer numera bara på sommarbete på ”Kokvinnornas” gård i Sibbalt. Men gården kommer att stanna i släkten.
Peter Gerdehags film Kokvinnorna satte Sibbalt och Knäred på kartan. I filmen skildras systrarna Britt Georgsson och Inger Gustavssons liv. Svårt ryggskadade Britt vägrar att ge upp livet med korna på gården, och Inger ser inget annat val än att hjälpa henne.
Numera finns bara Inger i livet. Det är snart sex år sedan Britt gick bort och Inger, som bor kvar i grannbyn Blankered, är ensam ägare till föräldrahemmet i Sibbalt där Britt bodde med sina älskade kor och katter. När hon åker upp till gården tillsammans med dottern Ann-magret Claesson och barnbarnet Svante utbrister hon:
– Tänk så fint här har blivit. Det är en fröjd för mig att bara sitta här och se hur grant här är nu.
–Men jag vill inte ha gården. Det blir Ann-magret som får det, och jag är så glad att hon och hennes man och pojkarna vill vara här, säger Inger.
Pojkarna, det är Ingers barnbarn Axel och Svante som hunnit bli 15 och 13 år. De följer mer än gärna med till gården i Sibbalt.
– Vi kör fyrhjuling, och skjuter med luftgevär. Jag brukar klippa gräset och har även hjälpt till att röja i skogen, säger Svante.
– Vi tillbringar nästan varje helg här, och stora delar av sommaren. Jag var mycket hos min moster som barn så gården betyder mycket för mig, säger Ann-magret.
Korna är borta, och en del av kohagarna ska planteras igen. Men ”Kokvinnornas” gård lever vidare och har blivit ett älskat lantställe.
FAMILJEN BOR i Helsingborg, men har lagt ner otaliga arbetstimmar på att rusta upp bostadshus, stall och uthus. Parkettgolvet har slipats, fönster bytts ut och ett nytt badrum installerats.
– Men vi har också sparat många gamla fina möbler och taklampor som är original, de har suttit här
ända sedan fastigheten fick el, säger Ann-magret.
Innan de kunde börja renovera, fick de rensa överallt. Britt hade sparat på allt.
– Det var en annan tid när man inte hade så mycket – sparade saker kunde verkligen vara bra att ha. Men det tog sin lilla tid att sortera, säger Ann-magret.
– Vi fick slänga 20 ton hö. Britt hade klampat runt med tofflorna i det, så det var kobajs överallt och höet blev förstört. Britt hade köpt ett stort lager, för hon var rädd att fodret skulle ta slut, säger Inger.
tid hjälpte Inger sin syster med att handmjölka korna, sköta ekonomin och köra ärenden. Under flera års tid hässjade de och körde in tonvis med hö under somrarna. Samtidigt hade Inger ett eget arbete att sköta, och sin familj.
– Britt var så envis, men hon hade inte koll på allt. Hade inte jag hjälpt henne hade det gått till inkasso, och till sist hade hon fått flytta härifrån, säger Inger.
Inger minns åren när Peter Gerdehag filmade dem med glädje.
– Det var aldrig tråkigt eller jobbigt. Han är en sådan behaglig person, och vi håller fortfarande kontakt. Jag hoppas att vi kan ses till sommaren, säger Inger som fortfarande får höra att hon är ”en av kokvinnorna”.
Efter att Britt dog sålde Inger gårdens kor.
– Det var bra att Britt slapp vara med om det. Hon dog hemma i sin säng, och för henne var det förmodligen det bästa, säger Ann-magret.
inga egna djur. Men sommartid kommer några kor från Mästocka på bete.
– Det är så roligt med korna och deras kalvar här. Det blir ett annat liv på gården, säger Ann-magret.
En del av gårdens kohagar kommer dock att bli skog. Länsstyrelsen har sagt ja till granplantering.
– Det finns knappast någon efterfrågan på bete, och knappast någon som vill betala för det heller. Det är tråkigt men det är så utvecklingen ser ut. Runt husen vill vi hålla markerna öppna, men några betesmarker ska vi plantera igen. Så blir det lite ekonomi i det, ifall något av barnen vill ta över här en dag, säger Ann-magret.