Annika har lanserat sig själv som ståuppkomiker
JUBILAREN: RADIOPROFILEN HAR FÖRVERKLIGAT EN GAMMAL DRÖM
Vad ska en blivande 50-åring göra, när livet känns lite trist? Förverkliga en gammal dröm, kanske. Annika Lantz har just gjort slag i saken och debuterat som ståuppare. Om det blir någon fortsättning på det spåret vet hon inte, men det var åtminstone roligt.
Och visst bor det en estradör inom henne. Hon drömde om att bli skådespelerska under uppväxten i Stockholmsförorten Sätra. I skolan var hon en ”blek figur”, säger hon, men på fritiden sysslade Annika Lantz med teater och musik. En peppande engelskalärare såg något glimma till i henne på en lektion, och sade några uppmuntrande ord efteråt.
– Det är så himla spännande med ett sådant ögonblick. Det var kanske två minuter, men det påverkade mig så mycket. Fast jag har så dåligt minne så minns jag vad jag hade på mig, och att någon såg mig.
I GYMNASIET GJORDE hon ett medvetet val att lägga om stil och ”sluta vara så jävla mesig”. Hon bestämde sig också för att satsa på skådespeleriet. Hon gick en teaterutbildning och sökte till Scenskolan fem gånger. Hon kom aldrig in.
– Sista gången gick det nog hyfsat, men det hjälpte inte. Jag var inte bra, bara. Jag var kanske 20– 21 när jag började inse att det här kommer inte att gå. Det var jobbigt, nästan min jobbigaste period i livet, för jag blev så desillusionerad.
I dag beskriver hon den perioden som en milstolpe i livet. För det var mitt i den krisen hon började plugga på Stockholms universitet och hamnade på studentradion, och det var som att komma hem. Programlederiet passade henne perfekt, och hon blev anställd på Sveriges Radio snart efter. Där har hon blivit kvar, med undantag för enstaka utflykter, till en egen talkshow på SVT, eller som komiker i TV4:S Parlamentet och SVT:S Högsta Domstolen och Snacka om nyheter.
HON HAR RETAT och roat redan från början, med rappt munläder och en humoristisk ingång även till allvarliga ämnen. Det som har retat tycks mest vara att hon har tagit plats med sin person – och sin kropp.
– När jag började på Morgonpasset, som hade stor publik, då skrev folk brev och var väldigt arga på att jag skrattade åt mina egna skämt och att jag höll på och prata om kroppen.
Sedan sände hon radiopratshowerna Lantz i P1 och Lantz i P4 i många år, program med mer fokus på politik och aktualiteter än på kroppen. Men fortfarande fick hennes chef vara beredd vid telefonen varje vecka när programmet började för att prata med människor som ringde och var upprörda över hennes frispråkighet.
Det var priset för missionen att spränga tabun runt kvinnokroppen och luckra upp de snäva gränserna för kvinnors offentliga utrymme. För medan Annika Lantz fick uppmaningar från chefen om att sluta prata om sin mens, så höjdes inte alls lika många ögonbryn när Magnus Uggla blev hennes vikarie och pratade ”om sina rektalundersökningar”, påpekar hon.
Men långsamt går utvecklingen framåt. Numera sänder hon Lantzkampen – en frågesport om veckans nyheter – och utmaningen ligger mer i att ta sig igenom flodvågen av hemskheter utan att deppa ihop.
– Jag och min producent Aki har gått till en coach för att lära oss hur vi kan lägga upp det här för att inte bli helt knäckta. Det är roligt att sända, men frågorna är ganska mastiga faktiskt.
Numera längtar Annika Lantz till de mysiga hemmakvällarna. Däremellan hinner hon med både Lantzkampen i P1 och att förverkliga en gammal dröm.
”Tomas och jag är superbra på att mysa. Att sitta och spela sällskapsspel med barnen är det bästa som finns.”
ANNIKA LANTZ
FÖR ETT PAR år sedan drabbades hon av livmoderhalscancer, vilket hon har berättat om i både P1 Sommar och i boken Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd (Wahlström Widstrand, 2016). Hon är inte säker på att hon riktigt har tagit in vidden av det ännu, men menar ändå att sjukdomen inte var lika personlighetsförändrande som att gå in i väggen 2010. Cancer hade hon oroat sig för hela livet, men utbrändheten sänkte stresströskeln och satte helt nya gränser i livet. Därefter har hon också blivit en riktig hemmakatt, som älskar att hänga med familjen.
–Tomas och jag är superbra på att mysa. Att sitta och spela sällskapsspel med barnen är det bästa som finns. Det hade jag kanske inte tyckt för tio år sedan, då ville jag synas och höras. Nu har jag inget emot att vara inne i min bubbla. Fyller: Gör: