Ägg på hett plåttak och en rejäl chansning
En äldre kollega berättade för rätt länge sen hur man på en tidning där han arbetade brukade utropa sommarens verkliga ankomst. (Ja, jag vet att det kanske är märkligt att tala om sommaren så här års, men i alla fall.) När värmen äntligen började bli rejäl så klättrade journalisten upp på vinden på redaktionen, öppnade takluckan, stack ut huvudet genom luckan och knäckte ägget. Om plåttaket var tillräckligt hett så gick det att steka ett ägg på det. Därmed var sommaren kommen, vilket sedan omnämndes i en lagom lång artikel där skribenten gärna for ut i en betraktelse över både stekta ägg och takutsikten över staden.
Sådant nonsens kunde man ibland ägna sig åt. Möjligen underhållande.
Om världen blivit förståndigare vet jag inte, men journalistiken har i alla fall blivit det. Både de galna upptågen och de äventyrliga chansningarna har dämpats.
JAG HADE ANLEDNING att fundera över tidningars sätt att närma sig verkligheten, när jag häromdagen intervjuade Inga-britt Tengvall. Det är möjligt att ni läste artikeln i tidningen (17/2), om hur hennes make Robert, med tysk börd, plötsligt försvann för 45 år sedan. Varken han eller den bil han försvann i har återfunnits, och spekulationerna är många om vad som hänt honom. Ett dubbelliv, en spion som gick upp i rök?
”Om världen blivit förståndigare vet jag inte, men journalistiken har i alla fall blivit det.”
Nu är det inte första gången som detta mysterium uppmärksammas, och det var berättelsen om 1980-talets efterforskning som fick mig att fundera över journalistikens utveckling.
Tipset var i alla fall, då på 1980-talet, att den försvunne mannen hade startat ett nytt liv som leksaksfabrikör i en stad i södra Tyskland. Spåren ledde dit efter att han skulle ha blivit igenkänd av en bekant på en leksaksmässa.
KVÄLLSTIDNINGSJOURNALISTEN gjorde därför upp med Inga-britt Tengvall om att man först skulle slå en signal till fabrikören, bestämma tid med honom utifrån påståendet om att man ville skriva reportage om hans leksaksfabrik.
Därefter packade Inga-britt, journalisten och en pressfotograf in sig i en bil och körde ner till södra Tyskland. Efter en förberedelse där fotografen ställde sig beredd att föreviga ögonblicket när paret återsågs, så knackade Ingabritt på fabrikörens kontorsdörr.
– Ut kom en liten rund man, så fullständigt olik min försvunne före detta make, minns Inga-britt Tengvall.
Det var inte han. I stället fick de låtsas vara intresserade av leksakstillverkningen och följde med på en längre rundvisning där fabrikören la ut texten. Sedan åkte de hem. Sådana chansningar har vi nog inte tid och pengar till längre i en mediebransch som vill vara förståndigare.