Polisutredningen som aldrig gav någon upprättelse
Bollen går i mål och männen i lokalen jublar. Samtidigt syns ljus i mörkret från billyktor som kommer allt närmare. Det är en suggestiv thriller-liknande upptakt på dokumentären ”Massakern i Loughinisland” och givetvis är filmbilderna arrangerade, men de bygger på en lika blodig som brutal verklighet.
Det var den den magiska Vm-sommaren 1994 när vi svenskar vandrade i ett allt saligare och soligare fotbollsrus, och det gällde även i Nordirland – ett tag.
Den 18 juni 1994 satt flera män på puben i den lilla byn Loughinisland njöt av att se Irland besegra Italien, när några män plötsligt klev in i lokalen och sköt tv-tittarna i ryggen.
Sex katolska män dog och våldsdådet väckte en djup förstämning i hela samhället (och på Irland), trots att man på den tiden var sorgligt van vid att oskyldiga människor dödades i den nordirländska konflikten.
I DEN AMERIKANSKA dokumentären berättade filmaren Alex Gibney om massakern och den misskötta polisutredningen. Det stod snart klart att mördarna tillhörde den protestantiska rörelsen Ulster Volunteer Force (UVF) och efterhand började det klarna exakt vilka män som varit inblandade.
Men det schabblades hela tiden med bevismateriel. Mördarnas flyktbil skrotades och förhör förstördes, misstänkta greps men släpptes. Varför? För att eventuella domar kunde störa den vapenvila och fredsprocess som var på gång? Eller för att flera av förövarna hade nära kontakter med polisen och den brittiska regeringen, som så kallade informatörer?
Men det schabblades hela tiden med bevismateriel. Mördarnas flyktbil skrotades och förhör förstördes
Utredningar tillsattes och de gav polisarbetet hård kritik, precis som efter Palmemordet i Sverige.
”Massakern i Loughinisland” var pedagogiskt och detaljerat berättad, och några män pekades ut som troliga mördare. Men ingen har blivit åtalad och dömd i Nordirland, och anhöriga till mordoffren har aldrig fått någon riktig upprättelse. De lever 24 år efter morden, bara några kilometer från en av de misstänkta och kan möta honom vilken dag som helst (se filmen på SVTPLAY).
NORDIRLAND ÄR EN av många platser på jorden som påminner om våld och blodiga rubriker, men ändå har något lockande över sig. Jag har alltid velat åka till Belfast (men aldrig kommit dit) och jag skulle faktiskt gärna tillbringa en vecka i Neapel, trots maffiaväldet och de dystra miljöerna i Elena Ferrantes böcker
Det märkliga är att min längtan förstärks av ”Gomorra”, den utmärkta maffiaserien vars andra säsong precis har börjat sändas på lördagarna i SVT – och knappast bjuder på några turistvyer.
Här skildras sammanbitna män utan nåd som opererar i mörka industriområden och fula bostadskomplex, med en ständig rädsla för att bli dödade. Det är ett hårt liv för de hårda, men ibland kan det uppstå mänskliga känslor mitt i tumultet, som när gangstern Ciros fru i årets första avsnitt drevs till gränsen för nervsammanbrott av skräck. Och sedan vidare, in i mörkret.