I takt med att socialförsäkringarna urholkas ställs Sverige inför ett vägval.
VÄGVAL. I takt med att socialförsäkringarna urholkas ställs Sverige inför ett vägval, antingen höja inkomsttaken i försäkringarna eller sänka skatterna.
LEDARE 9/3. ”Vad fan får jag för pengarna?” Näringslivstoppen Leif Östlings redan bevingade ord i ”Uppdrag Granskning” i samband med ett avslöjande om skatteplanering i höstas gav upphov till en het debatt om vilken skola och sjukvård vi får för världens högsta skatter.
Men som journalisten Philip Lerulf visar i sin nya bok Marionetterna (Timbro) knyter också frågan an till utformningen av de svenska trygghetssystemen.
EN GRUNDLÄGGANDE PRINCIP i socialförsäkringarna är den så kallade inkomstbortfallsprincipen, som innebär att det ska finnas en stark koppling mellan din inkomst och hur stor ersättning du får från systemet när du blir arbetslös, sjuk eller förälder. För att det inte ska bli för dyrt för staten finns ett inkomsttak, som begränsar ersättningen för de med höga inkomster. Denna modell skiljer sig från de flesta andra länder, som i stället ger samma, lägre ersättningsnivå till alla – det som kallas grundtrygghet.
Men inkomsttaken i trygghetssystemen har de senaste decennierna inte höjts nämnvärt, eller i vissa fall alls. Eftersom reallönerna stigit har det inneburit att allt fler betalar ännu mer i skatt, men utan att få ökade ersättningar från socialförsäkringarna när det behövs. 1992 var det bara 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna som slog i taket. 2015 var siffran 50 procent. Fortsätter utvecklingen kommer Sverige att inom en snar framtid ha infört grundtrygghet, om inte officiellt så i praktiken.
Det får förstås följden att många av de som slår i taket skaffar sig kompletterande, privata försäkringar. Här kommer Leif Östlings knäckfråga in. För samtidigt som allt fler får betala för åtminstone en del av sina egna försäkringskostnader är systemen och skattenivåerna fortfarande dimensionerade efter inkomstbortfallsprincipen. Utöver höga skatter förväntas man även betala sin egen löne- och sjukförsäkring.
Som Lerulf skriver är det inte en hållbar situation, och knappast något som i framtiden kommer att accepteras av de med medelhöga eller höga inkomster. Sverige ställs därför inför ett vägval: antingen höjs inkomsttaken i försäkringarna för att försvara inkomstbortfallsprincipen, eller så sänks skatterna så att folk inte behöver betala två gånger för sin ekonomiska trygghet.
I DET VÄGVALET bör grundtryggheten övervägas seriöst. Man kan exempelvis argumentera för att trygg- het för de mest utsatta är statens uppgift. Dels ges människors fria val större vikt, bland annat genom lägre skatter. Privata försäkringar skulle också innebära en starkare koppling mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Exempelvis skulle överetablerade yrken som skådespelare få bära mer av sina kostnader, medan kostnaderna skulle sjunka för grupper med låg arbetslöshet.
På motsvarande sätt bör de som förespråkar modellen med inkomstbortfall avkrävas en plan för hur taken ska höjas samtidigt som välfärden skriker efter mer pengar. Den svenska modellen är inte längre hållbar. Det är dags att börja diskutera det på allvar.
Den svenska modellen är inte längre hållbar.