Äreminne över unikt författarskap
STEFAN JONSSON Sanningskonst. Samtal om ett författarskap Bonniers
”Texten liknar ofta ett samtal som förs med hjälp av färdiga noteringar på lösa lappar.”
I sin intervjubok ”Sanningskonst” samtalar Stefan Jonsson med Sven Lindqvist om dennes liv och böcker. Lindqvist ville redan från början skriva sanna texter men använda litterära stilmedel. Titeln syftar på detta nymyntade begrepp. Det handlar alltså, som Jonsson uttrycker det, om den ”estetiska omgestaltningen av historiens och nutidens fakta”.
De två går kronologiskt fram och samtalar om Lindqvists dryga trettio böcker i den ordning de gavs ut. Men de binder samtidigt samman de tolv kapitlen och kryssar mellan dem, drar upp allt längre linjer och urskiljer gemensamma drag och återkommande motiv. Tre avslutande kapitel ger sedan ytterligare ”tematiska tvärsnitt genom författarskapet”.
Lindqvist är rätt krävande att fråga ut, han blir ofta lätt bångstyrig, reserverar sig, går bakom lovord och nyanserar, viker av och fördjupar. Och så är han förstås som alltid noga med att det ska bli rätt.
JONSSON STÄLLER viktiga och svåra frågor men ibland är det en bra bit dit. Det beror på att han ofta grundar med utredningar eller summeringar. Vi får på det viset nödvändiga ingångar.
Ibland svarar Lindqvist mycket kort, ibland breddas svaret och sträcker sig över flera sidor. Intervjun blir på det sättet laddad med fakta, citat, personliga parenteser och bakgrunder. Texten liknar ofta ett samtal som förs med hjälp av färdiga noteringar på lösa lappar. Man märker förstås att materialet är redigerat, slipat, tätat och samordnat. Ändå finns mycket av samtalets kast och rörlighet kvar i boken.
DE LITTERÄRA förutsättningarna för den unge Lindqvist var gynnsamma. Som yngling deltog han i en skrivarklubb där man träffades och högläste poesi och prosa hemma hos Tomas Tranströmers mamma varje lördag. Han tillhörde redan som yngling en litterär elit. ”Hela gänget ... hade möjligheter som inte finns idag.”
Samtalsboken klargör framför allt att demokratifrågor är den bärande axeln i Lindqvists verk. Det kan gälla internationella, ekonomiska, ideologiska, sociala, yrkesmässiga och djupt personliga ämnen. Hans demokratisyn har även styrt metoder och praktik, såväl när han valt ämne som när han samlat in sitt material, mött människor och vinklat materialet.
Alla kan inte bli konstnärer men konsten kan flyttas in i ”själva arbetet”, i de yrken folk har, förklarade han i ”Hemmaresan” (1959). En demokratitanke till. Och ”Gräv där du står” (1978) byggde på den demokratiska idén att alla kan barfotaforska och undersöka sitt eget yrke och dess historia.
Just hans fenomenala grävbok fick stor betydelse för mig. Den visade vad man kunde uträtta, inte med vapenmakt utan med ”forskningsmakt” eller ”studiecirkelmakt”, och gav mig ett fördjupat förhållande till min egen hembygd.
I början på 60-talet levde Sven och hans dåvarande partner i Kina. Sven skrev artiklar om landet, och de publicerades i de stora europeiska tidningarna och gjorde honom internationellt känd.
Under den långa resan plockade Lindqvist åt sig tonvis med rapporter, läste in sig och intervjuade makthavare och specialister, ett ofantligt projekt, där han liknar en resande fabrik som producerar fakta och analyser för en hel världsdel.
LINDQVIST ÄR en internationell författare. Hans ”33 böcker har utkommit i 140 utgåvor på mer än 15 språk”. De har mottagits mycket väl i USA, England, Frankrike och Italien. ”Utrota varenda jävel” (1992), hans kanske mest lästa bok, fick däremot ett rätt ”antagonistiskt mottagande” här hemma, minns Lindqvist.
”Sanningskonst” är förstås ett äreminne över ett på många sätt unikt författarskap, inte bara en genomlysning av demokratins natur (dess brister och möjligheter) utan också en handbok i hur man kan leva, forska, skriva och verka i ”framtidslandet” Sverige. Därmed blir verket också en karta över hur rikets intellektuella landskap såg ut under andra halvan av 1900-talet.