Med spänstiga steg och tankar på tappade näsor
Det är inte hugget i sten, säger vi och menar att allt fortfarande kan förändras och läget bli ett annat. Och det hör ju tillvaron till, att mycket är lite osäkert och lite är mycket osäkert. Som vädret eller det politiska världsläget.
MEN NÄR JAG, hyfsat spänstigt, går längs Prins Bertils stig är vissa saker ändå huggna i sten. Till exempel Gunnar och Georg. De hackade in sina namn i de av havet slipade hällarna nedanför stigen 1924 respektive 1934 och är bara några bland många som gjort samma sak. Det verkar till och med, det är lite svårt att se speciellt när hällarna fläckas av smältande snö, som att någon har återkommit och skrivit flera gånger.
Jag tycker om att gå här vid havet och hur stigen böjer och rundar med horisonten ständigt i sikte. I dag har jag förberett med hörlurar och radio, men avstår. Det är rätt så öde och vatten, fåglar och grus är det som ljuder mest. Det är inte vackert väder, men så länge man inte står still är det okej. Om näsan är det dock kallt. Så även om jag inte har bråttom – just i dag är tiden på min sida – traskar jag på med jämna steg.
På Glyptoteket i Köpenhamn, som jag nyligen besökte, står tiden på sitt sätt stilla. Där finns mängder av arkeologiska fynd och konstverk från tider som det gamla Egypten, antikens Grekland och Romarriket. Sten är beständigt. Så här står – och består – sarkofager, stelar (resta stenar med inskriptioner) och statyer av
Men inte ens på Glyptoteket är allt hugget i sten. I alla fall inte när det gäller att få behålla ansiktet intakt.
gudar, djur, viktiga personer i hel- eller halvkropp eller bara i form av ansiktet. En klänning ser ut att vara gjord i crepetyg fast det är fråga om sten, eller i just detta fall marmor. Hur är det möjligt? Hur lång tid tog det att göra? Det här var nog inte en aktivitet som innefattade varken snabba ryck eller tvära kast.
MEN INTE ENS på Glyptoteket är allt hugget i sten. I alla fall inte när det gäller att få behålla ansiktet intakt. De ståtliga och viktiga personerna från historiens gång har sorgligt nog i många fall tappat näsan.
Förr ville man inte att de skulle stå där med skammen så nya näsor återskapades på löpande band. Men sedan blev tiderna moderna, nya restaureringsvindar blåste och alla nya näsor plockades ner och placerades bakom glas i en alldeles speciell monter, ett nasotek. Det finns också att se på museet, som därtill har en mängd andra utställningar samt en härlig vinterträdgård.
Promenaden har gått mot sitt slut. Den heta drycken ångar i muggen och tack och lov att jag inte frös nosen av mig – det doftar så gott från kaffet och tallarna.