Historien om Lucy lämnar mig ingen ro
Jag läste en bok för flera veckor sedan men den lämnar mig ingen ro, jag kan inte släppa den. Det handlar om romanen ”Lucy” av Jamaica Kincaid. På ett plan en historia om en ung kvinna som flyttar från sitt hemland i Karibien till New York. Hon ska jobba som barnflicka och bo där och de säger att hon ska betrakta dem som sin familj. ”Jag trodde på uppriktigheten i detta, för jag visste att något sådant skulle man aldrig säga till en äkta familjemedlem.”
Hon lämnar ett fattigt land, utan vare sig ordentliga årstider eller påskliljor. Hon lämnar en ytterst komplicerad relation till sin mamma. Om detta hade varit en annan sorts bok så hade Lucy varit foglig och snäll och mycket vacker och gift sig med en ekonomistuderande kille med kraftigt käkparti. Och Maria, hennes arbetsgivare, hade först varit elak men sedan visat sig ha ett hjärta av guld.
MEN JAMAICA KINCAID är bortom schabloner och enkla lösningar. Familjen hon kommer till är otroligt vänlig och de fyra små flickorna och deras föräldrar är snygga och hälsosamma och har friska tänder och blont hår och att åka till Finland på semester och sedan köpa med sig ett stort rustikt köksbord hem är en naturlig del av deras liv.
”Lucys värld och erfarenheter räknas inte, sådana som hon jobbar som servitriser och har stövlar av ormskinnsimitation.”
Just påskliljorna som jag nämnde i början bär ett tungt symboliskt ansvar. Maria, som formligen älskar dessa blommor, brinner av iver att få visa Lucy dem. Lucy å sin sida har mycket trista minnen från skolan när hon tvingats lära sig den långa dikten ”Påskliljorna” utantill. Det absurda är ju att Lucys hemland inte precis har grogrund för påskliljor och solen skiner hela tiden så detta med att vänta på våren så ivrigt ter sig helt vettlöst för henne. Maria gör en stor affär av utflykten till den gula blomsterprakten och denna scen är så intressant. Lucy förstår Marias goda intentioner men hon kan bara inte förställa sig och spela med. Hon har lust att meja ner hela härligheten med en lie. När hon ska förklara hur hon menar stockar sig orden. Hon tänker att ängen med påskliljor skildrar skillnaden mellan vinnare och förlorare och det kan Maria aldrig förstå. Lucys värld och erfarenheter räknas inte, sådana som hon jobbar som servitriser och har stövlar av ormskinnsimitation. Så har det varit ända sedan Columbus åkte förbi hennes ö, pekade och gav den ett namn (han iddes ju inte gå iland överallt)
INTE HELLER ÄR det någon bra idé att längta tillbaka och hon har slutat läsa breven från sin mamma. Lucy vet att den så hyllade friheten inte gäller alla. Hon byter jobb och skaffar sig vänner och älskare. Ingendera berör henne på djupet, hon genomskådar både dem och, inte minst, sig själv. På 158 sidor gestaltar Jamaica Kincaid stora frågor som kolonialism, klass och kön. Och hon gör det storartat. Man kan öppna boken var som helst och hitta formuleringar väl värda att brodera på örngottet.
PS. Påskliljedikten är förresten skriven av William Wordsworth.