Två konstnärer med blick för väsentligheter
Ibland blir det bara så, du kapitulerar fullständigt inför ett konstverk och tar in alla detaljer, frossar i intryck. Avväpnad vill du aldrig att romanens sista sida ska dyka upp - eller som här: att samtalet mellan Agnès Varda och den märkbart yngre konstnären och fotografen som kallar sig JR ska upphöra. Du vill bara fortsätta resa runt med dem på den franska landsbygden, i den där märkvärdiga fotobilen som mest liknar en polaroidkamera på hjul.
Dokumentären Faces, Places (den franska titeln är Visages, villages) är oupphörligt lekfull och överraskande. Fantasifull som en saga. Lättillgänglig som en sommarhit. Fascinerande som nornornas väv, den som innefattar hela kosmos: liv och död, allas vårt gemensamma öde under stjärnorna.
Här vänder och vrider de båda konstnärerna på perspektiven. Helt uppenbart berikar de varandra och beundrar varandras synsätt. I upptakten till filmen stämmer någon en gitarr vilket slår an tonen: här serveras inga färdiga lösningar eller någon förväntad dramaturgi. Tvärtom: huvudpersonerna börjar med att berätta var de inte träffades: inte på en väg, inte på en busshållplats, inte i ett bageri, inte heller på dansgolvet.
Det oväntade radarparet varvar lättsinne med djupsinne, delar sin kärlek till det visuella uttrycket och triggas av ett ifrågasättande av den rådande ordningen.
AGNES VÀRDA ÄR påfallande vital där hon tågar fram i sitt karaktäristiskt randiga hår i vitt och bordeaux. Fortsatt nyfiket livsbejakande, och med unik filmisk röst. Hon var föregångare till den nya franska vågen och prisades nyligen med en heders-oscar för sin filmiska gärning. JR, i svart hatt och ständigt gömd bakom sina solglasögon, är i sin tur Ted-prisad konstnär och fotograf med mängder av följare i sociala medier. Mest känd är han för sin storslagna affischkonst i offentliga miljöer.
”Slumpen har alltid varit min bästa assistent” konstaterar Agnès Varda innan hon och JR ger sig iväg på oplanerade utflykter till byar och avfolkningsbygder från norr till söder. Överallt samtalar de med människor de möter, fotograferar dem och klistrar upp porträtten på husväggar, murar och lador.
I hamnen i Le Havre pratar de med några hamnarbetare och deras fruar. Sedan skapar de ett containerkonstverk där porträtt av dessa hustrur, som så ofta stöttar sina män i det tysta, nu istället tornar upp sig som valkyrior. Servitrisen på cafét fick en bild av sig själv uppklistrad på väggen mitt emot sin arbetsplats.
De träffar pensionerade gruvarbetare, vars tegelbostäder ska rivas. Jeanine, som vägrat flytta, hedras för sitt motstånd med ett porträtt modell större på den egna husfasaden. Hennes reaktion när hon får se verket är obetalbar.
DOKUMENTÄR
FACES, PLACES Regi: Agnès Varda, JR Medverkande: Agnès Varda, JR mfl Frankrike, 2017 (89 min)
JORDNÄRA OCH EMPATISKA får konstnärerna människor att öppna sig. Samtalen som förs är inspirerande. De träffar fabriksarbetare, en bonde, en servitris, en kapsylkonstnär med ett eget rike, en brevbärare. De besöker en övergiven by och fyller den med liv igen för en dag. De uppsöker fotografen Henri Cartier-bressons grav och åker hem till filmaren Jean-luc Godard, som dock inte behagar släppa in dem.
En höjdpunkt är då duon besöker några getfarmare. Vi får veta att getternas horn ofta avlägsnas rutinmässigt för att de ska lugna ner sig. ”Getter är annars så dominanta, de ställer bara till med bråk.” Paralleller går lätt att dra till fogliga, eller mindre fogliga människor.
De medverkande filosoferar över liv och yrkesliv i förändring med krav på ökad produktivitet - där vi alla skulle må bra av att stötta varandra mer. Och bejaka fantasin.
”Slumpen har alltid varit min bästa assistent”
AGNÈS VARDA
Amatörer (Gabriela Pichler, 2018) Belleville baby (Mia Engberg, 2013) Sagolandet (Jan Troell, 1988)