”I varje journalist bor en liten folkskollärare”
Han har anklagats för att blunda för viktiga delar av historien, men också hyllats för sin berättarkonst. Själv menar Herman Lindqvist att det hänger ihop med hans bakgrund som journalist. – Jag är ju ingen statsvetare som ska utreda varje detalj.
För att vara en av våra mest produktiva historieförfattare är Herman Lindqvist förvånansvärt lätt att få tag i. Efter några timmar svarar han på intervjuförfrågan – ”Du får gärna ringa mig”.
Han berättar att han för tillfället är inne i en intensiv arbetsperiod med sin 62:a bok, som är tänkt att komma ut till hösten. Återigen ger han sig på dynastin Bernadotte, ”För Sverige hela tiden – Dynastin Bernadotte i 200 år”. Denna gång är det fokus på kung Karl XV och hans intresse för en ung polsk grevinna.
– Om Bernadotte har jag skrivit många böcker. Men jag ser hela tiden nya saker i historien om dem. Nu när jag bor i Polen hittar jag många polska vinklar på alltihop.
HISTORIEBÖCKER HAR EN tendens att följa krigen, de stora slagen och herrarna med makt. För Herman Lindqvist är det också viktigt att ha med kärlek och äktenskap, inte minst för de kvinnliga läsarnas skull. Men det viktigaste är ändå att berätta en historia som biter tag i läsaren. Där menar han att han haft nytta av sina år som journalist. Då lärde han sig dels att hålla deadline, dels att skriva en bra historia.
– Det är samma upplägg nu. Jag vet att jag bara har si och så mycket tid på mig att samla in material. Sedan måste jag skriva. Som journalist tar man ju fram det göttaste bitarna så att säga, dem man kan göra rubrik på. Sedan ska man få ihop allt till en löpande helhet som går att läsa. Så är det med en bok också. Och jag är ju ingen statsvetare som ska utreda varje detalj.
DET HAR NU gått nära fyra år sedan Herman Lindqvist flyttade till Warszawa, vilket är det elfte landet som han bott i med hem och hus och familj. Därutöver har han som journalist och korrespondent * Ålder: Fyller 75 år den 1 april. * Bor: I en modern trerummare i Warszawa. Lägenhet i Stockholm. * Familj: Hustrun Liliana. Tre barn från tidigare äktenskap. Fyra bonusbarn och fyra barnbarn. * Gör: Författare och journalist. * Om att fylla 75: ”Jag läste i tidningen om en åldring som blivit nedslagen. Åldringen var då 73 år. Två år yngre än jag, ändå förstår jag inte att det rör mig. Jag tänker aldrig på hur gammal jag är.” * Så firar jag födelsedagen: ”Liliana ska sköta det, men normalt firar vi min födelsedag i tre dagar. Först födelsedagsafton, sedan födelsedag och så annandag födelsedag.” vistats i minst hundra länder till. Faktum är att han bott längre tid utomlands än i Sverige.
– Jag tycker att det är stimulerande att gå in i ett nytt land med ett nytt språk, nya seder och bruk, vett och etikett, tro och skrock och ny mat.
Han beskriver sitt nya land som väldigt katolskt och påverkat av sin dramatiska historia som gjort att polackerna har ett tydligt martyrskap. Samtidigt finns där en artighet som han saknar i Sverige.
– Det påminner om Frankrike. En kypare skulle aldrig säga: ”Hörrödudu” utan ”Vad vill herrskapet ha?”. Många kysser fortfarande på hand vilket jag tycker är trevligt. I Sverige har det blivit en ishockeykultur. Stöter man ihop med folk kanske man säger ”Oj då!”. Vad mer kan du säga om Sverige?
– Förr i världen var folket väldigt religiöst, protestantiska. Det har försvunnit, men andan finns kvar i miljön, en slags fundamentalism från 1600-talet. Det måste vara på ett visst sätt, tyckas på ett visst sätt. ”Du får tycka som du vill, men det är inte populärt och du kommer inte långt om du tycker på ett annat sätt”.
– Men jag älskar Sverige. Det är ju mitt land.
På frågan om höjdpunkter i livet svarar han att det blivit en ”hel alpkedja” av dem. En var i början av 1990-talet när hans dåvarande förläggare lade fram idén om att han borde skriva om Sveriges historia. Det resulterade i serien ”Historien om Sverige”, som hittills sålt i fyra miljoner exemplar och blev startpunkten för honom som historieförfattare.
En annan höjdpunkt är utnämningen som hedersdoktor vid Åbo Akademi 2016.
– Det tog jag som ett enormt erkännande för vad jag har gjort under alla år som folkbildare och för mina insatser som journalist och berättare.
MEN DRIVKRAFTEN ÄR varken hedersutnämningar eller antal sålda böcker utan nyfikenheten på livet, att förstå hur allt hänger ihop och lusten att förklara och berätta.
– Jag tror att det i varje journalist bor en liten folkskollärare. Så får man inte säga i dag, men så är det i alla fall. När jag åker på mina föreläsningsturnéer är det alltid smockfullt. Ändå spelar jag ingen musik, jag visar inga bilder eller drar av mig byxorna. Jag bara står där och berättar rakt upp och ner, och det funkar.