Överkursbetonat om Grace Jones
DOKUMENTÄR
GRACE JONES: BLOODLIGHT AND BAMI Regi: Sophie Fiennes, Storbritannien, 2017 (115 min)
Som sångerska slog Grace Jones igenom i samband med punken. Hon var ingen punkare, men hade en punkig attityd som i kombination med en megacool androgyn look och en extravagant klädsmak gjorde att hon verkligen stack ut i den kommersiella popsmeten. Detta var för fyrtio år sedan.
Om Jones har brittiska Sophie Fiennes gjort en två timmar lång film som hamnar i art cinema snarare än dokumentärfilmfacket. Fiennes utgår från att alla som går och tittar på en film om Grace Jones redan vet allt om den här sångerskan och fotomodellen. Alltså inte ett ord om hennes karriär. Inte ett pip om att Jones var den tuffaste Bondbruden någonsin i Levande måltavla 1985 (Roger Moore såg lite rädd ut).
I stället får vi följa huvudpersonen i nutid. Eller rättare sagt i filmens nutid som jag gissar är år 2008 eftersom Grace håller på att spela in en platta, bekostad ur egen ficka, tillsammans med reggae-legendarerna och rytmsektionen Sly och Robbie, som bara verkar vara måttligt intresserade av att ställa upp.
VI FÅR SE en karriär på nedåtgående när Jones sjunger La vie en rose i ett hjärndött franskt tv-program, men hon gör fortfarande riktiga gig. Filmen får en rivstart med Slave to the rhythm live för att därefter fastna i ältande när Jones bestämmer sig för att åka hem till Jamaica och träffa släktingar och vänner.
För min del hade gärna regissör Fiennes fått förklara ett och annat, till exempel den svårbegripliga titeln Bloodlight and Bami, men det gör hon inte. Nu blir det bestående intrycket av filmen att Grace Jones för all del är karismatisk, men så värst många bra låtar har hon inte på lager.