Tufft liv för hemlös
Han var övertygad om att grannarna bevakade honom. De följde hans liv genom antennkabeln. Till sist gick han till angrepp. I samma stund fick psykiatrins misslyckande ett ansikte.
Familjens kamp för den psykiskt sjuke mannen möter motstånd – från sjukvården.
Den 13 februari ringde Lenas son: ”Kan du hämta mig mamma? Jag är ute nu.” Läkaren i Halmstad som bedömt honom såg inte tillräckliga skäl för psykisk tvångsvård. Läkarens kolleger på Sankt Görans sjukhus i Stockholm gjorde en annan bedömning. Deras uppfattning hade inte tvingat sonen att flytta in i bilen igen.
Lena ser trött ut när hon sätter sig ned för att berätta. Tagen av sex års kamp.
När hon träffade sin son efter läkarbesöket såg hon avvikelserna direkt. Tecknen på att något är på tok. Eller rättare sagt: hela kartan av signaler som ropar att han behöver hjälp. Men de gånger som hon lyckats få honom hämtad av polisen, för att läkare inom den psykiatriska vården ska göra en bedömning, har han snart varit ute på gatan igen. Som den här gången, i februari: – Jag ringde direkt till Sankt Göran och berättade att han var utskriven. De undrade hur det var möjligt och vägledde mig sedan till hur jag skulle gå till väga för att klaga på beslutet, berättar Lena.
Familjens försök att etablera hjälp åt Fredrik har pågått i sex långa år. Innan vi kommer fram till läkarbesöket och vilken roll läkarna på Sankt Görans har ska vi berätta att Fredrik och Lena egentligen heter något annat. Av hänsyn till dem och för att Lena ska kunna berätta öppet, låter vi dem medverka i artikeln med fingerade namn.
FREDRIK VAR SAMBO, hade jobb och vänner. Men flickvännen började berätta om märkliga bråk mellan dem, tecken på att något var annorlunda med Fredrik. Till sist lämnade hon deras bostad, i panik.
– Vi har inte hört av henne sedan dess, konstaterar Lena.
Det blev uppenbart att något var fel när Fredrik började anklaga sin granne för att övervaka honom. Grannen hade tagit kontroll över hans olika inloggningar på internet och i hans dator. Grannen kunde också avlyssna honom genom tv-antennen och grannen stal olika saker när Fredrik lämnade bostaden, hävdade Fredrik.
Från att ha stampat i golvet, lagt lappar i grannens brevlåda slutade historien med att han stod med båda händerna inne i brevinkastet på grannens ytterdörr och försökte få tag på grannen.
Polisen kom, patrullen tvingades lägga omkull Fredrik, använda pepparsprej och sätta på honom handfängsel. Under rättegången vittnade poliserna om att de bland annat misstänkte att han varit påverkad av narkotika. Han betedde sig kort sagt väldigt märkligt. Hösten 2017 flyttade Fredrik från lägenheten. Samtidigt pågick ett ärende i hyres- och arrendenämnden där fastighetsägaren ville få honom vräkt. Den fällande domen efter bråket med grannen var fastighetsägarens tyngsta argument.
– Han bor i sin bil. Vi brukar hjälpa till så att han kan tanka den, för att hålla värmen. Vi vet inte riktigt var han parkerar, han står här och där. Det är hemligt för han vill inte bli registrerad. Senast jag kom till honom hade han punktering på framhjulet. Han tror att det är polisen som har gjort det, beskriver Fredriks bror.
I NOVEMBER UPPHÖRDE Fredriks kontakter med familjen. De hade varit sporadiska i perioder, men hans anhöriga hade i alla fall någorlunda regelbundet fått signaler på att han levde.
– Han hörde av sig vid jul. Då hade han varit hemma hos vår far på julafton. Sedan hörde vi inte av honom mer. Vi fick ingen kontakt med honom, fortsätter Fredriks bror.
Drygt fyra veckor senare, en fredag i februari, ringde Fredrik till Lena och bad om pengar. Han var i Stockholm och berättade utan vidare förklaring att han skulle studera.
– Jag gjorde som jag gjort under åren, jag satte in pengar för att han inte ska svälta, säger hon.
Någon dag senare ringde en okänd man och berättar att han hittat Fredrik när han stod med sin packning i en park. Fredrik var smutsig och verkade frånvarande.
– Han tog med honom hem, gav honom mat och kläder och lät honom bo i sin källare.
Lena tog tåget till Stockholm och när hon fått bilden klar för sig besökte hon Sankt Görans psykakut och beskrev sin oro, vad Fredrik varit med om. Fredrik var egentligen inte intresserad av att följa med till sjukhuset, men gick att övertala till att åtminstone vänta utanför.
Det som skedde sedan är hela anledningen till att Lena tog kontakt med Hallandsposten för att berätta sin historia:
– Vi har försökt få hjälp åt Fredrik i många år. Han har blivit omhändertagen flera gånger med hjälp av polisen. Men efter läkarbedömningar som gått väldigt snabbt har han släppts igen. Han har inte ansetts uppfylla kraven som ställs för psykiatrisk tvångsvård.
Trots att både hon och Fredriks bror gjort tappra försök att få lämna över dokumentation och sina berättelser till ansvariga läkare i Halmstad har de nekats. Personalen har förklarat att läkaren ska bilda sig sin egen uppfattning.
Senast jag kom till honom hade han punktering på framhjulet. Han tror att det är polisen som har gjort det.
PÅ SANKT GÖRAN vägrade som sagt Fredrik följa med in, men han kom in i väntrummet för att låna toaletten. Då gick överläkaren ut och tog kontakt, pratade med honom och kom ganska snabbt fram till att det här var en person som behöver hjälp.
– Men eftersom Fredrik inte är mantalsskriven i Stockholm kunde det inte ske där. fortsätter Lena och Fredriks bror.
Fredrik transporterades inom kort med ambulansflyg till Halmstad. Lena kastade sig på tåget hem och var på plats på sjukhuset när Fredrik kom dit. Återigen upprepades det hon varit med om flera gånger tidigare. Hon nekades närvaro och att förmedla vad sonen varit med om under tiden i Stockholm.
– Dagen efter, när han skulle få träffa läkaren, passade vi på att gå och äta lunch i sjukhusets matsal. Det tog inte lång tid, sedan ringde Fredrik och sade: ”Kan du hämta mig mamma? Jag är ute nu...”.
När han i stort sett omgående fokuserade på att Lena lämnat hans viktiga anteckningar liggande i bilen förstod hon att inget nämnvärt inträffat. Fredrik hade inte tillfrisknat, inte fått nytt fokus efter månader på drift och verkade inte alls intresserad av småprat med familjen. Han var bara angelägen om sina anteckningar, som han trodde kunde bli stulna.
– Vi har läst artiklarna i HP om hur det är inom psykiatrin. Vi vill att fler ska få upp ögonen för hur det är, förklarar Fredriks bror.
En av de poliser som kommit i kontakt med Fredrik genom åren ser hur samma brister inom vården återkommer:
– Jag tycker personligen att psykvården är ett skämt. Det finns inte tillräckliga resurser för att ta hand om alla som mår psykiskt dåligt i dag. Ska du få hjälp så får du slåss för det eller allra helst ha anhöriga som slåss för dig. Vi möter personer som mår så psykiskt dåligt att de skrämmer, beter sig aggressivt och hotar. Vi kommer till platsen, kör veder-
börande till psykakuten. Efter någon timme skrivs han ut, färdigbehandlad. Sen får vi honom igen dagen efter. Det är skrämmande.
POLISEN HAR VARIT med om ingripanden mot Fredrik. Vi låter även polisen vara anonym, för att denne ska kunna vara helt frispråkig, kunna säga det som kollegerna pratar om:
– Han har gjort våldsamt motstånd mot kolleger. Vi är flera som tänkt att han faktiskt skulle kunna stå utanför bostaden någon dag. Jag har ett baseballträ stående i hallen, för personer som han, som är väldigt beräknande. Han är just en sådan som kan få för sig precis vad som helst.
Polisens uppfattning är inte unik. När Polisförbundet tillsammans med Novus opinion för tre år sedan frågade poliser i Region Norr, upplevde hela sju av tio tillfrågade medlemmar frustration vid minst vartannat handräckningsärende som rörde personer som led av psykisk ohälsa.
5 av 10 tillfrågade poliser upplevde att personerna det var fråga om var så pass sjuka att de för tillfället inte klarade sig ute i samhället.
I Fredriks fall ingår det enligt hans anhöriga i sjukdomsbilden att myndighetspersoner kan få möta hans mörkaste sidor.
– Han är väldigt mycket emot myndigheter på grund av sin paranoia. En gång stod han öga mot öga med en polispatrull men vägrade acceptera att de var poliser. I stället ringde han 112 och bad om hjälp med de falska poliserna. Han kan komma på vad som helst, allt mellan himmel och jord, det är bara att låta fantasin flöda kring något som man inte kan tänka sig. Men för honom är det äkta.
Familjen ser hur sjukdomen har eskalerat under åren och bekräftar polisens bild: – Poliserna har beskrivit att de är trötta på det här. De kör folk till Piva och sedan släpps personerna igen efter ett tag, utan att ha fått vård eller någon bedömning verkar det som. De säger att det tar mycket tid och jag förstår dem väl. Samtidigt säger personal inom psykiatrin att personer som min bror faller mellan stolarna. Det blir ett moment 22 när de säger att det här inte är en sak för Piva, samtidigt säger polisen att det egentligen inte är en sak för dem heller, berättar Fredriks bror och konstaterar:
– Efter mycket om och men förstår jag att det här är psykiatrins sak. Det behövs en överläkare som kan ställa en diagnos. Det kan inte polisen göra.
Historien har tagit hårt på Fredriks anhöriga. Både hans bror och Lena har varit sjukskrivna för utmattning.
– Det har blivit för mycket. Vi har pressat varandra för hårt och för långt när man försöker göra det omöjliga, säger Fredriks bror självkritiskt.
EFTER ATT FREDRIK släpptes ut från psykakuten den senaste gången, 13 februari, har Lena anmält det som hon uppfattar som en glasklar brist i vården till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
– En av frågorna var vad jag uppfattade vad det var som gick fel. Jag skrev att jag hade förväntat mig att de skulle behålla honom längre. Då hade det blivit en annan utgång. En observationstid på 10-15 minuter håller inte, säger Lena. Fredriks bror lägger till: – Det finns så mycket dokumentation nu, vittnesmål, domar, polisrapporter, andra läkares utlåtanden, journaler och vårdintyg. Hur kan allt det här hänga på 15 minuters samtal? Min brors liv ligger i läkarnas händer. Vi förstår inte hur en enda läkares ord kan radera ut allt det.
Det behövs en överläkare som kan ställa en diagnos. Det kan inte polisen göra.