Darin satte full fart på tårkanalerna
KONSERT
DARIN Halmstads teater 6 april 2018
”När Darin sjöng ”Alla ögon på mig” kastades mobiler fram och tårar rann ned för kinderna.”
Darin, Darin, Darin. I fredags kväll fick vi se en ny version av artisten. Aldrig någonsin har han varit så personlig och intim. Men så proffsigt han gör det.
När han började skriva låtar på svenska förstod inte skivbolagen hans vision, därför startade han sitt egna.
Efter att han hade dragit igång projektet berättade han att kontot var nollställt:
”Det gick så långt att jag nästan fick sälja lägenheten” säger han på scen och flinar.
Darins svenska album blev succé, och han fick ett nytt genombrott.
Och konserten i fredags var mer naken än någonsin. (Och nej, inte bokstavligt talat utan snarare själsligt.)
HAN SJÖNG OM saknad, brustna hjärtan och pratade emellanåt om hur man ska ta tillvara på livet och hur alla människor är lika värda. Han tog med oss på en berörande resa och vi drogs med av allt som 30-åringen sa och sjöng, han förtrollade oss.
I fredags var Teatern fullsatt av alla generationer, män som kvinnor. (Okejdå, de flesta var kvinnor.)
Men inför konserten kunde man nästan ta på spänningen i salongen, och direkt när artisten klev upp på scen blev alla till sig.
Stundtals backades Darin upp av en stråkkvartett och ett eget band. Det svenska bandet Smith & Thell var med som förband, som senare återkom under kvällen. Teknikerna slösade inte med ljuseffekterna, som kom i olika färger.
NÄR DARIN SJÖNG ”Alla ögon på mig”, tillsammans med stråkkvartetten, kastades mobiler fram och tårar rann ned för kinderna. I slutet av låten var publiken (och jag) så tagen av rösten och stämningen att man skulle kunna höra en nål trilla ner på golvet. Så starkt var det. I ett par sekunder var det knäpptyst innan applåderna kom, som sen aldrig ville sluta. Artisten såg tagen ut.
Men det var lite teknikstrul i början som störde. Antingen var ljudet för högt, eller försvann det helt. Turligt nog ordnade det upp sig fort.
KONSERTEN BLEV BARA bättre och bättre och från start till slut kände jag mig skönt förvirrad. Ena stunden bjöd han på stillsam sång, och där bara Darin och hans vackra stämma fick höras. Sekunden senare skrek han ut till publiken:
”HALMSTAD! VILL NI dansa?”
Vilket alla såklart ville, det var ju fredag. Till strålande ljuseffekter stod publiken upp till gamla godingar som ”Nobody knows”, ”Step up” och ”Apan som liknar dig”. Det visar sig att hans gamla poppiga material är minst lika starkt som det nya.
”Ja må du leva” var en av de sista låtarna och ja, Darins röst är en fröjd för själen.