Om alla ska få höras blir det ett herrans liv
Muslimska böneutrop, ja eller nej? Frågan dök upp i nyhetsflödet för en tid sedan. Jag tänker inte svara tvärsäkert. Klokare folk än jag har kliat sig i huvudet över saken och några tycker si och andra så. En del har jämfört utropen med kyrkklockornas klang.
Lättare än att ta fram en lösning är att peka ut tänkbara framtidscenarier, om det nu ska vara tillåtet att kalla till bön så att alla(h) hör.
En spännande idé framfördes i en insändare i Helsingborgs dagblad nyligen.
Skribenten ansåg att en hednaförsamling lika väl skulle kunna få tillstånd att via kraftfulla högtalare förkunna: ”Det finns ingen gud som tar över ansvaret för våra gärningar”.
Ja, jo. Visst kunde man tänka sig det, om man nu får ringa i klockor och ropa till bön. Om en ska få väsnas ska kanske alla.
MIN SON MALTE har skapat sin egen religion, delvis på grund av mig.
Efter att jag har dragit med honom på den ena misslyckade fisketuren efter den andra har han tagit sina tomma händer som andlig vägledning och grundat malteismen. Grundpelaren i malteismen är ”det finns ingen fisk”. Malte vägrar ge med sig, hur mycket jag än pekar på färsk fisk-disken i vår lokala Ica-butik.
”Alla fiskar dog ut för miljoner år sedan. Det där är bara robotar som den amerikanska regeringen tillverkat av kyckling”, säger han milt men övertygat.
Vad säger man om det? Tja, med tanke på en del tämligen orimliga påståenden inom de vanliga världsreligionerna är kanske hans trosuppfattning inte den märkligaste.
Mer än en gång har jag läst att ”fotboll är religion”. Då har det ofta gällt Italien eller Brasilien. Men supporterkulturen i Sverige har närmat sig denna fanatism.
De äro tusenden, de svenskar som är villiga att offra liv eller lem för sitt lag. En del tar till nävarna mot avfällingar som hejar på motståndaren.
OMG. Att allting alltid ska gå till överdrift.
TÄNK EN STAD där kyrkklockorna klämtar medan en böneutropare mässar i sin högtalare några kvarter bort.
För att alls höras vrider hedningarna upp volymen till max watt och vrålar att det inte finns någon gud, varvid min son lyfter sin megafon och predikar att det som i själva verket saknas är fisk.
En kör av hänryckta fotbollsfans ställer sig i tät församling och lovsjunger för full hals sin gudom, en avgudad målskytt, i ett slags psalm på melodin ”Guantanamera”.
Mittemot dem står lokalrivalens supportrar och gastar hotfullt den svavelosande hymnen ”Ni kan dra åt helvete, hej hej hej”.
Alla har de tillstånd att förkunna sin starka övertygelse. Ändå får stadens mer måttfulla invånare snart nog av larmet. De ropar på förbud.
Men ingen hör dem.
Lättare än att ta fram en lösning är att peka ut tänkbara framtidscenarier, om det nu ska vara tillåtet att kalla till bön så att alla(h) hör.