Anita tänker inte sluta att dansa
Det första man möts av när man kommer in i Anita Sjögrens lägenhet i Söndrum är tavlor. Det är ett av hennes intressen utanför dansen.
– Jag har fått slänga många, man kan ju inte ha kvar allt.
På tv:n visar hon en uppvisning som filmades på Halmstads teater 1978. Tjejerna som dansar har benvärmare på sig.
ANITA PLOCKAR FRAM fotoalbum där de första bilderna är i svartvitt. Det märks tydligt att det finns mycket att berätta. Att dansen verkligen har varit ett helt liv.
Anita, som fyller 85 i år, har fram tills alldeles nyligen haft två grupper i veckan – en på Arenahallen och en på Bäckagårdsskolan. Den på Bäckagårdsskolan har hon nu lagt ner.
– Jag orkar inte. Men de flesta är pensionärer, så då kan de gå över till gruppen i Arenan. Då har de tid till det.
Sjögrens Jazzstudio startade 1968. Då var de två – Anita och hennes vän Ulla-gun Sjögren som slutade för cirka 15 år sedan.
– De vi pratade med sa att de gärna ville prova. Hemskt roligt att det blev ett sådant intresse och att det är det än i dag. Det var köer till grupperna. Och roligt att vara två. Det är inte samma som nu, när jag håller i grupperna själv. Men nu är det ju också roligt, för många i gruppen har gått hos mig i 40 år. Några stycken till och med i 50 år. Nu, i en tid då allt går att få fram via telefonen eller datorn, är det svårt att ta in det arbete det måste ha krävt att leta fram musiken till en dansgrupp. – Vilket bekymmer! Hörde jag en låt på radion som jag gillade så ringde jag Radiotjänst och frågade vad den hette. Annars blev det på cd, säger hon och pekar på hyllan som är full av skivor. Tiderna förändras och numera är det inte så mycket dans, utan mer hälsogymnastik. – Jag har kombinerat ett program som jag själv gör varje dag. Det är viktigt! När man är så här gammal så ska man öva på att stå på ett ben, och på att resa sig upp. När man satt sig ner, så ska man resa sig igen och sen sätta sig. Det är många som inte kan det när de är 80.
Det har gått femtio år sedan Sjögrens Jazzstudio startades och i söndags var det jubileumsfest. Men det innebär inte att Anita kommer att sluta dansa.
TROTS DET FANTASTISKA tempot, har ändå vissa saker förändrats i gruppen.
– Vi springer inte längre. Vi går runt salen i stället. Och innan avslutade vi med dans, nu avslutar vi med qigong.
Att det är svårt att sluta kan man förstå.
– Vi har ju så roligt! Efteråt stannar halva gruppen och dricker kaffe eller te och myser. Man behöver det. Lite samvaro.
Men vad det är med just dansen som är så roligt, det är svårt att förklara.
– Jag tror det är musiken. Man blir ju glad av musik. Man kan vara nästan hur trött som helst innan, sen efteråt är man som en ny människa.
Hur framtiden ser ut är svårt att veta.
– Nu tar jag ett år i taget, nu när jag blivit såpass gammal. Men är jag frisk så fortsätter jag.
I SÖNDAGS FIRADES 50-årsjubileumet med fest.
– Först tänkte jag att vi inte skulle fira. Men det är ju fantastiskt ändå! Att man gjort detta i 50 år! Och det var jättetrevligt. Jag visade video och kort från uppvisningar. Och så dansade vi lite kring bordet så vi fick röra oss mellan maten. Så det var väldigt lyckat. Och jag fick 50 rosor – en för varje år.