Vår relation prunkar som aldrig förr

Jag har påsklov och halv tio på morgonen blir jag väckt av 11-åringen. – Kan du göra pasta, jag har ont i halsen. Han vill äta pasta när han har svårt att svälja för det slinker ner så lätt, men aldrig i livet att jag tänker gå upp i OTTAN en ledig dag för att laga mat. – Jag kommer om en halvtimme, lovar jag. När jag vaknar nästa gång är klockan halv ett. Halv. Ett. Jag går ner till resten av familjen som nu avverkat både frukost och lunch.”det finns pastaröra på spisen”, säger min man.

– Jag skäms.

MEN JAG KAN inte hjälpa att jag och sömn har haft en passionerad relation hela mitt liv! Den knakade i fogarna under småbarnstiden men nu blommar den! Prunkar rentav! Nu kan jag lägga mig tidigt som en medelålders person och sova länge som en tonåring! Bliss!

Pusslet vill att jag ska misslyckas och varje gång en bit glider in på rätt plats är en seger för mig.

En granne läste en artikel som gick ut på att den som sover länge kommer leva länge. Att man har en viss del vaken tid per människa, och den som sover ”spar” på den tiden medan den som sover lite bränner av den snabbare. Han berättade om detta i vårt kök och sen tittade han på mig och konstaterade:

– Du kommer bli 150 år.

JAG SOVER SOM en tonåring och äter som ett spädbarn (var fjärde timme annars börjar jag gråta) (ett spädbarn från förr givetvis, nu råder fri amning, annars blir barnen skadade för livet, jag vet). Men i övrigt är det väldigt mycket ålderstecken just nu. Jag tycker plötsligt att:

Bästa fikan är konjakskrans och tigerkaka (inga tvåkilosmuffins). Unga människor pratar snabbt och otydligt. Språket håller på att förflackas och att den viktigaste frågan i Sverige just nu är att människor inte längre kan använda de och dem korrekt. (Eller hennes och sina, för den delen. Eller… ja, jag ska sluta.)

OCH DET KONSTIGASTE av allt: Jag pusslar. Varför, liksom??? Har aldrig pusslat förr. Nu sitter jag i timmar med ljudbok i öronen och Goldengate-bron framför mig i tusen bitar på köksbordet. Det är liksom jag mot pusslet. The game of pieces. Pusslet vill att jag ska misslyckas och varje gång en bit glider in på rätt plats är en seger för mig. – Yezzz, väser jag tyst medan pusslet surar. Och sen går jag och lägger mig.