Därför är valarna så stora
VETENSKAP:
Havsdäggdjur är betydligt större än däggdjur på land – men i de flesta fall finns det en övre gräns för hur stora de kan bli. Det enda undantaget är de enorma bardvalarna. De har utvecklat helt nya metoder för att livnära sig, och på så vis kunnat spränga alla bojor vad gäller kroppsstorlek.
Det framgår av en ny studie i Proceedings of the National Academy of Sciences.
I studien har forskare i USA jämfört 3 859 nu existerande och 2 999 utdöda däggdjursarter – landlevande såväl som marina – för att se vad som händer när däggdjur överger landbacken och övergår till ett liv i havet.
Forskarna fann att landdjur, så snart de blivit marina, snabbt ökar i storlek.
FENOMENET ÄR NÄST intill lagbundet. Havsdäggdjur, oavsett vilket ursprung de har, väger i genomsnitt 500 kilo – flera gånger över genomsnittet för deras landlevande släktingar.
Detta gäller för alla de tre huvudgrupperna av havsdäggdjur:
1) Valarna, delfinerna och tumlarna som närmast är släkt med flodhästarna och tillhör samma ordning som de partåiga hovdjuren.
2) Sälarna och sjölejonen som tillhör samma underordning som de hundliknande rovdäggdjuren.
3) Sirendjuren eller sjökorna vars närmaste släktingar är klippdassarna.
DET FINNS FÖRSTÅS marina arter som inte väger mer än 50 kilo – vissa sälar och tumlare – och det finns arter som väger betydligt mer, exempelvis grindvalar och späckhuggare. Men de kan inte bli hur små som helst – och de kan generellt inte heller bli hur stora som helst.
De tenderar med andra ord att samlas inom en ganska snäv storleksklass – till skillnad från landlevande däggdjur som kan väga allt från några få gram till flera ton.
Orsaken, enligt studien, är att det
Å ANDRA SIDAN kan ett havslevande djur oftast inte bli hur stort som helst. Det tycks som om ämnesomsättningen ökar i takt med kroppsstorleken. Det innebär att djuret måste ägna allt mer tid åt att söka föda. Till slut blir ekvationen omöjlig, vilket sätter en gräns för hur stort djuret kan bli.
Fast det finns förstås en grupp som avviker från regeln – bardvalarna.
De väger i allmänhet tio ton eller mer. Allra störst blir blåvalen som kan nå upp till en vikt på 190 ton – det största djur som någonsin har levt på jorden.
Här är detta möjligt? Deras enorma kroppar behöver väldiga mängder energi. Hur bär de sig åt?
Svaret är att bardvalarna har utvecklat helt nya organ – barderna – och helt nya metoder för födoanskaffning.
Barderna är långa, kamliknande skivor av keratin som sitter i munnen. Med hjälp av dessa har det blivit möjligt för valarna att livnära sig på små kräftdjur och småfiskar som lever i stora stim med miljontals individer – en extremt energirik föda.
När en val upptäckt ett sådant stim öppnar den sitt enorma gap och tar in tonvis med vatten som den sedan silar med barderna. Kräftdjuren fastnar på barderna och kan sedan sväljas.
METODEN ÄR SÅ effektiv att bardvalarna kunnat spränga storleksgränserna. De kan på kort tid sätta i sig enorma mängder föda utan att anstränga sig alltför mycket – till skillnad från tandvalarna som fångar ett byte i taget, vilket är mer energikrävande.
En enda art avviker från den här principen – kaskeloten. Den tillhör tandvalarna men väger runt 50 ton, lika mycket som bardvalarna. Detta trots att den i huvudsak lever på bläckfiskar.
Hur detta går ihop är än så länge okänt. Möjligen är bläckfiskstimmen nere i havsdjupen så stora och täta att kaskeloterna kan fånga stora mängder på kort tid, men det skulle krävas en specialstudie för att få ett definitivt svar.