Svenska flyktingdramat är varken bra eller gripande
DRAMA
JIMMIE
Jesper Ganslandt, Sverige, 2018 (91 min)
Regi: Jesper Ganslandts nya film Jimmie har samma upplägg som Stefan Jarls nya film Innan vintern kommer, som hade premiär i februari. I Stockholm råder det ett krigstillstånd. Vi hör ljuden från stridsflygplan och bomber. På Södermalm tvingas människor att fly från sina hem. Filmen kretsar kring en pappa och hans blonde fyraårige son Jimmie, spelade av regissör Ganslandt och hans son i verkliga livet: Hunter. För far och son handlar det nu om att överleva, att försöka ta sig över gränser till ett land där man är välkomna.
GENOM ATT VÄNDA på perspektivet vill regissören, och manusförfattaren, tydliggöra flyktingkrisen. Och Ganslandt verkar vara helt övertygad om att en svensk biopublik har lättare att identifiera sig med svenska flyktingar än med till exempel kurdiska, men det vill jag dementera. Om ett flyktingdrama är bra och gripande spelar det ingen som helst roll varifrån filmen, och flyktingarna, kommer.
BRA OCH GRIPANDE är inte Jimmie. Filmen är drömsk i stället för rakt på sak och märkvärdigt stillastående trots att yttre dramatik inte saknas. Vad är det som har hänt i Sverige? Vad har Jimmies mamma råkat ut för? De frågorna får vi aldrig några svar på vilket jag ser som en uppenbar brist i filmen.
Sedan är det inte helt okej att ge en så här stor, viktig och svår filmroll till en fyraåring. Lille Hunter har det inte lätt när han försöker agera trovärdigt framför kameran. Replikerna från honom låter verkligen inte bra, men det är inte Hunters utan Jespers fel.