En bred blocköverskridande regering skulle troligen bygga på urvattnade kompromisser.
Efter två mandatperioder av minoritetsregeringar som haft svårt att få igenom sin politik i riksdagen är det inte så konstigt att det finns en utbredd längtan efter politisk handlingskraft. I en intervju talade TCO:S ordförande Eva Nordmark nyligen om hur ”svaga regeringar är ett recept på stagnation” och efterlyser en blocköverskridande regering som bland annat förmår reformera skattesystemet (Arbetsvärlden 11/4).
Förre finansministern Anders Borg (M) har i ett långt inlägg på sin Facebooksida (2/4) argumenterat på ett snarlikt sätt. Att genomföra strukturreformer, som att avveckla ränteavdraget, förändra hyresregleringen eller finansiera sänkt statlig inkomstskatt med en ny fastighetsskatt, tar tid och kräver långsiktigt trovärdiga uppgörelser. Borg menar därför att förstahandsalternativet efter valet ”bör vara en majoritetsregering mellan allianspartierna och Socialdemokraterna”.
DET TILLHÖR EMELLERTID ovanligheterna att anhängare av blocköverskridande regeringar är så precisa i sina tankar kring vad en sådan regering ska uppnå. Det gäller inte minst statsminister Stefan Löfven (S), som trots att han de senaste åren önskat sig ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, aldrig preciserat vilken sakpolitisk grund han ser för detta.
Det är förstås möjligt att det i en förhandling mellan Alliansen och Socialdemokraterna skulle kunna gå att komma överens om en ambitiös reformagenda.
Frågan som få ställer är dock om S i dag har det politiska förtroendekapital som krävs för att sätta sig i en sådan regering. I själva verket är det kanske så att förhoppningarna om socialdemokratisk förmåga att leverera ekonomiska strukturreformer är en kvarleva från en tid då S hade en stor och extremt lojal väljarbas och därmed en betydande handlingsfrihet.
En historiskt svag socialdemokrati, som sannolikt kommer att fortsätta sitt långsamma väljartapp i höstens val, skulle däremot utsätta sig för en betydande politisk risk genom att sätta sig i en regering som genomförde Borgs reformagenda. I själva verket är det inte osannolikt att S i ett sådant läge skulle få se sig själva förbisprungna av Vänsterpartiet inom loppet av en mandatperiod.
MER TROLIGT ÄR därför att en bred blocköverskridande regering skulle bygga på urvattnade kompromisser. Trots att en regering bestående av Alliansen och S skulle förfoga över en betydande riksdagsmajoritet är det med andra ord långt ifrån säkert att den skulle erbjuda den handlingskraft många ser som det huvudsakliga argumentet för en sådan regering.
Önskan om en blocköverskridande regering handlar i grunden om en oförmåga att förhålla sig till existensen av tre block i riksdagen. En alliansregering som kan utnyttja situationen, och ta vara på möjligheterna att söka uppgörelser med de två andra blocken, har sannolikt större chanser att leverera reformkraft än en blek storkoalition.
Men för att nå dit krävs både politiskt självförtroende och att samtliga allianspartier förmår prioritera den gemensamma reformagendan.