Till tings för sin skalle
Hon var grälsjuk och ogudaktig – men hjälpte samtidigt grannarna med en läkande dryck som hon serverade i en skalle (!). Bilden av Ingeborg Christensdotter är inte helt entydig.
I Väröbacka, två mil norr om Varberg, bodde 1719 en kvinna som inte var särskilt omtyckt. Alla hennes grannar i Backa, som byn hette då, avskydde henne. Hon hette Ingeborg Christensdotter och var gift med en ryttare i byn. I tingsprotkollet från Viske Häradsrätt den 11 juni 1719 vittnar alla Backaborna att Ingeborg ”alt ifrån första dagen hon hit kom, har warit en mycket illak och trätosam hustru så att ingen kan wara ifred för henne.”
INTE HADE HON varit i kyrkan på tre år heller, och hon och hennes man hade bråkat så mycket med varandra att de hade blivit varnade vid ett tidigare ting. Det var kanske inte konstigt att man försökte bli av med Ingeborg, och nu hade man hittat ett sätt: att anklaga henne för trolleri!
Ingeborg ägde nämligen en huvudskalle av en människa. Den hade hon ärvt av sin mamma som hade lärt henne att bruka den till att bota sjukdomar med. Det gick till så att Ingeborg kokade en dryck – ingredienserna får vi tyvärr inte veta – och hällde upp den i huvudskålen. Sedan fick den sjuke dricka upp och blev så småningom frisk. Även sjuka djur botades på detta vis.
Den som nu dragit Ingeborg inför rätta var Lars Larsson Engelsman, bonde på en gård som senare kallades Engelsmannas i Väröbacka. Han hade fått höra att Ingeborg var på uppdrag med sin skalle och nu tänkte han ta henne på bar gärning. Han rusade in i stugan där Ingeborg var på hembesök och började brottas med henne för att försöka ta skallen.
DETTA LYCKADES HAN med, även om han fick ”bryta och krama” henne en bra stund. Ingeborg gjorde kraftigt motstånd, försökte bita Kars i näsan och bet sedan hål i hans hand så att det blödde.
Slagsmålet resulterade i att de båda antagonisterna anmälde varandra för våld. Dock var det trolleri som var huvudmålet, och därför trädde nu ett par skamsna vittnen fram. Bonden Nils Alfsson och hans hustru Inger Andersdotter från byn Sunvära hade utnyttjat Ingeborgs tjänster och berättade följande:
”Ingeborg gjorde kraftigt motstånd, försökte bita honom i näsan och bet sedan hål i hans hand så att det blödde.”
1716 HADE NILS blivit sjuk med värk i hela kroppen. Han hade hört talas om Ingeborgs skalle, och en dag när han fått nog red han hem till henne. Hon hällde upp sin dryck i skallen, gav Nils att dricka och sa att han skulle be Gud hjälpa honom till hälsan. Och han blev bättre!
Så när hans kor plötsligt blev sjuka och började tyna bort på våren 1718 – han hade redan mist tre och nu var den fjärde sjuk – kom han ihåg Ingeborgs läkekonst och anlitade henne igen. Även nu kom hon med sin skalle, och den här gången uppmanade hon Nils hustru Inger Andersdotter att skaffa mjölk av ”en enledt koo” (en enfärgad ko), eller en ko vars mjölk blev bortskänkt på söndagarna. (Om man hade haft en sjuk ko kunde man göra upp med Vår Herre så här: om kon bara blev frisk igen så lovade man att skänka bort all mjölk den mjölkade på söndagarna till de fattiga.)
Men eftersom Nils och Inger inte hade någondera av dessa kor, blev Inger tvungen att smyga in i en grannes hage och tjuvmjölka en av hans söndagsmjölkkor i stället. Denna mjölk hällde Ingeborg i skallen och gav den sjuka kon att dricka – och ser man på: kon blev frisk och levde ännu vid tiden för rättegången!
NU VISADE DET sig att de här vittnesmålen var allt man hade på Ingeborg. Visserligen hade hon använt en dödskalle – men inte ett enda vittne kunde berätta att hon skulle ha uttalat några trollformler eller haft någon annan vidskepelse för sig. Att hälla dryck ur en skalle var inte tillräckligt.
Så hon friades från misstankarna om trolldom, men ostraffad blev hon inte. Dels ansåg Häradsrätten att man inte borde göra annat än att ”sätta sitt hopp och sin förtröstan till den lefwande Guden i himmelen”. Så för hennes vidskeplighets skull – men kanske framför allt för att hon stått och skrikit skymford till både bybor, häradsrätt och kyrkoherden vid tingsstugudörren – dömdes hon till att slita ris vid kyrkporten. Källa: Viske häradsrätt AIA:13 (1719-1722)