Kvinnorna målade för bröd
UNNARYD: BONADSMUSEET UPPTÄCKER FEMINISM I 200-ÅRIGA BONADER
Samlingarna av målade bonader i Unnaryd rymmer en outforskad historia om företagsamma kvinnor för 200 år sedan. – Bruket i Skeen var i kris i början av 1800-talet och pappersmakarna fick ingen lön. Kvinnorna kom på ett sätt att skaffa pengar till mat.
Bonadsmuseets Sören Kabell brinner av entusiasm när han berättar om kvinnorna i Skeen och i byarna bortåt Vrå, som gjorde bonadsmålningar på pappersark från Skeens handpappersbruk.
De skarvade ihop pappersark, till det format linnevävsbonadernas brukade ha. Sedan började de, hävdar Kabell, med penslar och färg kopiera bonadsmålningar. Så småningom varierade kvinnorna motiven och detaljerna. De satte på så sätt egen prägel på bilderna.
Arken, som såldes billigare än de traditionella på väv (målade av män), hamnade på marknader och den religiösa allmogekonsten nådde därmed ned i de lägre samhällsskikten runt om i byarna i Västbo och Sunnerbo.
– Titta här, säger Sören Kabell, kan det här ha målats av någon annan än en kvinna?
HAN PEKAR MED skaftet av en pensel på olika detaljer på den samling ark som bonadsmuseet och hembygdsföreningen förfogar över och som hängt här för visning sedan påskhelgen. De flesta arken anges med målare ”okänd”.
En detalj gäller en herde på ängen utanför stallet i Betlehem där Jesus föddes; det är en kvinna i vid klänning med herdestav i handen. Sören Kabell pekar också på konstruktionen av underrede och hjulaxlar till en paradvagn på en annan målning:
– Den som gjort den vet mycket litet eller bryr sig inte om hur vagnar är gjorda. Det är väl knappast en man? Det är i stället någon, som utan tekniskt intresse, vill måla något vackert.
SÖREN KABELLS TES är att de kvinnliga målarnas särdrag hittills inte fått någon uppmärksamhet. Sunnerboarken har mätts mot de manliga målarna och de nedvärderades för att de målade på det sköra och mindre värda handpappret.
Den som kan ha varit ledande i denna allmogekonstens kvinnorörelse är Pernilla Persdotter, född 1769 i Ljushult i Vrå socken. Det finns ett antal kända bonader av henne.
Hennes far var Per Nilsson och han var grundare till det som kommit att kallas Sunnerboskolan. Detta i det bonadsmåleri som växte fram i sydvästra Sverige under 1700-talet. Flera barn och barnbarn, även kvinnliga, var medlemmar i ”Per i Lusshults” måleriverkstad hemma på hans gård.
PERNILLA FLYTTADE 1795 till Skeen och gifte sig där med en pappersmakargesäll som hette Lars Strömblad. Hon tog bevisligen med sig kunnandet att riva färg och måla, eftersom två döttrar till paret så småningom också blev bonadsmålare: Ingrid Johanna och Anna Strömblad, den senare kom att kallas ”Målare-anna”. Kanske lärde Pernilla också ut sina färdigheter till väninnor i bruksarbetarstugorna vid Skeen.
– Det finns nästan ingenting skrivet och publicerat om det här. Men det finns påbörjad forskning i vårt arkiv vid bonadsmuseet, berättar Sören Kabell, som hoppas att någon vill ta sig an historien och gräva fram den i ljuset.