Satiriska lexikon som motgift till valårets klichéer
”Det var i djävulens gestalt Bierce avläste den bedrövliga mänskligheten och dess idiotiska beteenden.”
Ordböcker och lexikon är inga lagböcker; i en demokrati kan det juridiskt inte finnas förbjudna ord, språket är fritt. Sen kan vi diskutera och kritisera formuleringar, det är också en yttrandefrihet. Ibland sägs att ord får sin legitimering först när de kommit in i Svenska Akademiens ordlista över svenska språket. Men det är ju i så fall bara enligt en symbolisk lag, det vill säga ingen alls.
DEN VANLIGASTE STRIDEN gäller ords betydelser. Och det händer att jag drömmer blasfemiskt om att Ambrose Bierce ska återvända från dödsriket och bli huvudredaktör för Svenska Akademiens ordlista. Bierce? En amerikansk journalist, född 1842, satiriker och illusionslös författare. År 1914 försvann han spårlöst i Mexiko. Han mest kända verk är ett lexikon, ”Devils Dictionary”.
Ni vet det gamla uttrycket om att läsa Bibeln som fan själv? För Bierce var detta enda rätta sättet. Det var i djävulens gestalt han avläste den bedrövliga mänskligheten och dess idiotiska beteenden. Ty vad är, enligt Bierces ordlista, fåfänga? ”Självkänslan hos någon man inte gillar.” En gräns? ”Den linje som skiljer den enes inbillade rättigheter från den andres inbillade rättigheter.” Kärlek? ”En temporär galenskap botad av äktenskap.” En tråkmåns? ”En person som pratar när du vill att han ska lyssna.” Krig? ”Amerikaners sätt att lära sig geografi.”
När våra debatter står mig upp i halsen och idealister av alla tillgängliga ideologier försöker smöra sig in genom vackra ord och fraser; då känns det som en tillnyktring med cynismen i ”Devils Dictionary”. Ett kallt uppfriskande tvärdrag.
SEN KAN MAN också kolla den franske författaren Gustave Flauberts försåtliga Lexikon över vedertagna åsikter. Flaubert bokförde satiriskt de vaneuttryck som tenderar göra oss alla lite enfaldiga om vi inte ser upp. Hans lexikon registrerar 1800-talets franska salongskonversation, ibland – genom sin slöa tanklöshet – pinsamt nära vårt vardagssnack. Slår man på ordet ”blondiner” står det: ”Liderligare än brunetter (Se BRUNETTER)”. Följer man hänvisningen till brunetter står det: ”Liderligare än blondiner (se BLONDINER)”. Slår man på ”undantag” står det: ”Säg att undantaget bekräftar regeln. Utsätt er inte för risken att förklara hur.” Nej, just det? På vilket sätt bekräftar undantaget egentligen regeln? I klichéernas värld är det inte meningen att man ska fråga.
Flaubert förväntade sig att läsarna av hans lexikon så skulle skämmas över sitt vardagligt slappa språkbruk och i stället tänka och formulera sina åsikter själva. Detta är ett valår. Nyttjandet av klichéer och vanföreställningar kommer att nå enorma höjder. Ambrose Bierce och Gustave Flaubert är ett tänkvärt motgift.