Dybjer tillbaka – inspirad av Kenya
Redan som läkarstudent tänkte Anders Dybjer att han ville arbeta i ett utvecklingsland. Först nu, 30 år senare, varav sju som sjukhuschef, har drömmen blivit verklighet. Tiden som volontärläkare i Kenya har också väckt många tankar om vården hemma i Halms
Det har gått nästan sex år sedan Anders Dybjer lämnade tjänsten som chef för sjukhusen i Halmstad, Varberg och Kungsbacka.
Efter en kort period som läkare i Ljungby var han snart tillbaka i en chefsposition, först som så kallad divisionschef och senare som tillförordnad förvaltningschef för Skånes universitetssjukvård.
Sedan drygt ett år är dock cirkeln sluten.
Nu arbetar han återigen på sjukhuset i Halmstad, som över- läkare på Medicinkliniken, där han tjänstgjorde åren innan han blev sjukhuschef.
– Egentligen har jag aldrig haft något annat perspektiv än det patientnära. Under nästan alla år har jag jobbat parallellt som läkare, men försökt förena det med ett ledningsperspektiv. Jag tror en stor del av vårdens problem handlar om att vi väljer antingen det ena eller andra perspektivet, säger Anders Dybjer.
Nyss hemkommen från ett volontärsuppdrag i Kenya har han också fått nya insikter.
– Det var förstås mycket som saknades inom vården i Kenya, men vi har ändå en hel del att lära av dem, inte minst vad gäller prioriteringar. Där var det så tydligt att man inte lägger tid och resurser på det som inte är meningsfullt och att man kan göra väldigt stor skillnad med enkla medel. VI TRÄFFAS UNDER en lunchrast i sjukhusets foajé. Den kortärmade blå läkartröjan avslöjar rester av en solbränna och Anders Dybjer berättar att han försökt praktisera ”det kenyanska arbetssättet” under förmiddagen.
– Jag har träffat 14 patienter nu på morgonen. I Kenya hade jag tio patienter i timmen och hann göra nytta för 50 familjer under en arbetsdag. Här hemma gör vi väldigt mycket för säkerhets skull och lägger jättestora resurser på att dokumentera allt. En hel del kan upplevas som onödigt. Kanske är det så att vi överadministrerar? funderar han.
Uppdraget i Kenya fick Anders Dybjer genom Rotarys så kallade Läkarbank (se faktaruta). Under 30 år har den svenska delen av
organisationen skickat läkar- och tandläkarvolontärer till ensligt belägna byar i Kenya, som annars är utan sjukvård. Läkarna arbetar där under sex veckor och får resan betald, men ingen lön.
– Jag hade gärna stannat längre, men upplägget med sexveckorspass gör det möjligt att kombinera detta med en tjänst på hemmaplan. Nu kunde jag ta ut semester och jourkomp och har redan satt upp mig för ett pass nästa år. Exempelvis Läkare utan gränser vill att man är ute i minst sex månader och då blir det stor påverkan på privatlivet, konstaterar Anders.
ROTARYS VOLONTÄRLÄKARE arbetar i team med en tolk och kenyansk sjukvårdspersonal och besöker en by om dagen.
– Vi utgick från en liten stad på gränsen till Uganda och åkte ibland flera timmar med vår jeep. I de här områdena finns inga ambulanser och en enorm brist på läkare och vårdpersonal, berättar Anders.
Även om Kenya genomgår en positiv utveckling lever 45 procent av befolkningen fortfarande i fattigdom. Många av patienterna led just av fattigdomssjukdomar som undernäring, malaria, dysenteri och hudinfektioner. Sex procent tros bära på hiv, men bara hälften är under behandling.
– Men arbetet kändes väldigt meningsfullt. Det gäller att acceptera att man kan hjälpa de patienter man har framför sig, men inte hela samhället. Bistånd är aldrig den totala lösningen, men så länge problemen finns så behövs hjälp till självhjälp.
ANDERS BESKRIVER HUR det med svenska ögon var svårt att bevittna ett system som i vanliga fall kräver att man har pengar eller kontakter för att få vård.
– Den som inte har pengar nekas sjukhusvård. Vi hade en liten fond så att vi kunde bistå de som behövde hjälp, men det finns stora behov av att bygga upp ett system med solidariskt finansierad sjukvård.
SAMTIDIGT REFLEKTERAR Anders Dybjer kring varför den svenska sjukvården inte fungerar optimalt.
– Vi har ju ett väldigt komplext sjukvårdssystem med otroligt mycket resurser. Ändå känner sig patienterna inte omhändertagna och medarbetarna är allt mer stressade. Jag tänker att resurserna är en viktig del, men att det i grunden handlar om hur vi använder dem. Jag skulle vilja applicera mer av det kenyanska arbetssättet och skala av det som inte är meningsfullt för patienterna, säger Anders Dybjer.