Kaos granne med det svenska pingisundret
Poznan. En grå, trist halvmiljonstad i Polen 50 mil söder om färjelägret i Swinoujscie och 27 mil väster om huvudstaden Warszawa. Det var här som allting startade – det svenska pingisundret. Året var 1980. Efter en sex timmar lång resa bakåt i tiden hade jag och Lasse Holmqvist i Halmstad BTK via stopp för ånglok och omkörningar av häst och vagn(!) anlänt till värdstaden för ungdoms-em i bordtennis.
I taxi för det genanta priset av, omräknat från zloty, en svensk hundralapp!
Nio år hade gått sedan en 18-årig Stellan Bengtsson sensationellt hade blivit Sveriges första pingisvärldsmästare i singel efter segern i Nagoya mot japanen Shigeo Itoh med 3–1 i set.
Sju år hade passerat sedan Vm-guldet i lag där Kjell ”Hammarn” Johansson förlorat singelfinalen på en kantboll mot kinesen Hsi En-ting.
Och på det senaste världsmästerskapet ett år tidigare hade Sverige bara blivit åtta när världsscenen återigen hade övertagits av Kina och Japan.
Men här, i Poznan, i ett fattigt öststatsland i förfall och på gränsen till generalstrejk och kaos där de usla telefonförbindelserna gjorde att det svenska landslaget hotade att åka hem(!), skulle nästa svenska generation kliva fram.
DEN ALLRA MEST glänsande och gyllene som vi kanske får uppleva.
När veckan var över hade Jörgen Persson, knappt en tvärhand hög, ihop med J-O Waldner och Peter Greczula vunnit lagguldet för pojkkadetter efter 3–0 i finalen mot Tjeckoslovakien.
Jörgen hade besegrat J-O i singelfinalen 12–21, 21–18, 21–16 (man räknade till 21 då).
– Jag var så arg efter att ha missat mycket i första set att jag i ren ilska gick på bollen ännu hårdare och då gick det bättre, förklarade han.
Och Sverige hade gjort rent hus på juniorsidan när Niklas Persson i ännu en helsvensk final hade besegrat Erik Lindh, där det även blev brons plus guld och silver i dubbel.
På hemvägen hade den mörka verkligheten utanför sporthallen hunnit ifatt pingisfesten. På Leninvarvet i Gdansk hade hamnarbetarna som sympatiserade med Lech Walesas Solidaritet redan börjat strejka och därför avgick aldrig båten till Nynäshamn.
J-O Waldner och stockholmsgänget hann med vår båt, den näst sista. Sedan stängdes gränserna. Jörgen kom hem med en jättelik mästarpokal. Själv kom jag som ensam svensk journalist på plats hem med salmonella. Fast det är en helt annan historia.
OCH BARA TRE år senare var Sverige tillbaka på världsscenen med Vm-silver i lag och guld i dubbel genom Mikael Appelgren och den nuvarande förbundskaptenen Ulf ”Tickan” Carlsson för att 1989 i Westfahlenhalle i Dortmund inte bara riva utan krossa den kinesiska pingismuren och göra Sverige till en stormakt för lång tid framöver.
Då var det ingen som ens i sina vildaste fantasier kunde drömma om att Halmstad 38 år senare skulle stå som värd för bordtennis-vm.
Efter Tokyo 2014 och Kuala Lumpur 2016. Och med Lasse Holmqvist alltjämt med i HBTK:S ledning och Jörgen Persson nu som stolt Vmambassadör.
Pingisfesten kan börja.
”Jörgen kom hem med en jättelik mästarpokal. Själv kom jag som ensam svensk journalist på plats hem med salmonella. Fast det är en helt annan historia.”