När det kommer till begravningsceremonin upphör rättvisan och idén om allas lika värde.
Iveckans nummer av Dagens Samhälle, som ges ut av Sveriges kommuner och landsting, SKL, finns en högst intressant debattartikel om dagens begravningsverksamhet. Om det är någonting alla vet på förhand så är det att vi en gång ska dö. Det enda rättvisa med detta sorgliga faktum är att det just är rättvist. Ingen kommer undan.
I dagarna när vi just lämnat in våra självdeklarationer brukar kyrkofrågan dyka upp av mer ekonomisk karaktär.
MEN NÄR DET kommer till själva begravningsceremonin upphör rättvisan och den demokratiska idén om allas lika värde. Åtminstone för den allt ökande skaran som lämnar Svenska kyrkan. Fortfarande är drygt sex av landets tio miljoner invånare medlemmar i någon kyrkoförsamling, Och även om antalet medlemmar ökar som en logisk följd av antalet ökande medborgare, väntas mindre än hälften vara medlemmar i Svenska kyrkan 2024. Det är inte så långt dit.
Därför menar debattörerna i Dagens Samhälle att det är hög tid att fundera över om den nuvarande ordningen med begravningsverksamheten, där kyrkan är huvudman, egentligen är neutral och tillgänglig för alla. Tillsammans har de skrivit boken ”Begravningsverksamheten och Svenska kyrkan. Ett samhällsansvar i tiden”, som nu i vår har givits ut av kyrkliga förlaget Verbum. Jan-olof Aggedal är teologie doktor och begravningsforskare och medförfattaren Bo Silfverberg är journalist.
De tar inte ställning i själva sakfrågan utan vill väcka debatt om att den pågående samhällsförändringen också måste avspeglas i hur vi sköter begravningsverksamheten. Av landets 290 kommuner är det bara Stockholm och Tranås som är huvudmän för begravningarna. I alla andra fall vilar ansvaret på Svenska kyrkan. Jo, debattörerna markerar att kommunsektorn har en huvudroll att vara ett alternativ till Svenska kyrkan, eftersom den hyser olika synsätt på trossamfundets identitet och roll, ”ibland svårförenliga med myndighetsuppgiften att vara begravningshuvudman”, skriver de.
I dagarna när vi just lämnat in våra självdeklarationer brukar kyrkofrågan dyka upp av mer ekonomisk karaktär. På deklarationsblanketten är kyrkoskatten specificerad och det kan handla om några tusen kronor. Några väljer därför att gå ur för att spara pengar. Det har också bedrivits minst sagt tvivelaktiga metoder via sociala medier att få fler att lämna kyrkan, som HP tidigare uppmärksammat på nyhetsplats. Kvarstår gör emellertid allas skyldighet att betala begravningsavgift, vilken också framgår av deklarationen. Avgiften är inte särskilt betungande.
Jan-olof Aggedal och Bo Silfverberg uppmanar till debatt om tre modeller för framtiden: Antingen att vi behåller nuvarande ordning som den är. Här behöver samhället förbättra stödet till länsstyrelsen och begravningsombud för att säkra religionsfriheten. Eller så tar kommunerna över huvudmannaskapet, vilket redan alltså skett i Stockholm och Tranås. Eller, som ett tredje alternativ, att kommunerna i grunden tar över huvudmannaskapet, men låter Svenska kyrkans församlingar sköta begravningarna på orter där det uppfattas som tidsenligt.
TILL SIST, när vi ändå talar om sorgliga ting, kan jag bara notera att Svenska Akademien, valt att göra en paus i utdelandet av Nobelpriset i litteratur. Så har förvisso skett förr. Men inte av det högst beklagansvärda skälet som i år, där det saknas såväl snille som smak.