S vinnarnovell ”Hemma”
gon hade hittat någon annan. Jag ville inte bli nästa person som fick hoppet söndersmulat, så jag tryckte ned hoppet till knäna. Att ge ifrån sig minsta onödiga ljud i den här staden skulle vara som att skrika inne på ett bibliotek.
Jag passerade två hus som jag nästan kände igen, sedan tre andra. Och där låg det. Huset som fick en att tro att det aldrig hade varit ett hem, men det hade det. Var är ni? Taket hade rasat in, och i alla väggar fanns det skotthål, en vägg hade rentav blivit ett hål. Kan jag få sitta här? Bara en liten stund? Jag tog mig tyst in genom ett förstorat fönster. Adrians rum. Det krasade om mina fötter när jag smög genom rummen. Vissa väggar var helt raserade, så mitt rum hängde ihop med köket. Alla möbler var antingen borta eller trasiga. Kylskåpet stod på vid gavel. Min säng hade ställts på sidan, men bakom den hittade jag ett gummiband. Jazmine skulle bli glad. Trots allt som hade hänt ville min syster fortfarande inte klippa av sig sitt långa, svarta hår. Men först måste jag hitta henne.
GATORNA VAR LIKA öde som innan. Kunde de ha gått ut ur staden? Det var så långt, jag var så trött. Rädslan kunde inte stegras mer. Jag var ensam. De var borta. Vår stad hade fått en ny omgång månkratrar där jag hade hoppat hage som liten. Var är ni? Detta var inte mitt hem. Huset var inte mitt hem. Måste hitta dem. Dammet smakade salt. Vi hade rest till havet en gång. Medelhavet var så fullt av färg, av liv . Det kändes som om det var den bleka, färglösa verkligheten som ville ta livet av mig, inte bomberna, inte kriget, USA, Ryssland eller terroristerna. Bara avsaknaden av liv. Någonstans längs vägen hade jag tappat en sko. Först överger allt en, och sedan skorna. Jag kravlade mig upp och fortsatte att gå. Ansiktena som tittade ut genom hål i byggnaderna såg på mig med nästan-medlidande. De såg en flicka som staplar fram för att hitta något förlorat. Med de såg inte den vita skräcken i min kropp som inte lät mig stanna. Det var inte kriget, USA eller Ryssland som var min tyrann. Min fiende var vit is som brände värre än eld, som viskade en sak. Tänk om...
Någonstans längs vägen hade jag tappat en sko. Först överger allt en, och sedan skorna.
MITT HEM VAR inte ett hus, eller en stad. Men det visste inte ansiktena i den färglösa staden. Mitt hem var flera hjärtan som slog, och jag var tvungen att hitta dem, att se till att de fortsatte att slå.
Jag var tvungen att hitta hem.