Boxningen blev Nicklas räddning
HALMSTAD: Efter ett liv med droger och kriminalitet fick Nicklas Pjerner nog, när en nära vän tog livet av sig och han själv höll på att dö.
Bästa vännen tog sitt liv med mediciner. Själv tog han en överdos, men räddades tillbaka till livet – två gånger samma natt. Nu gör Nicklas Pjerner succé som bloggare med sin kamp mot droger.
När Nicklas Pjerner skriver i sin blogg ”Kaos utan paus” behöver han inte gå långt för att hitta brännande ämnen. Han plockar ur sitt eget stökiga liv och lyfter på alla de stenar som kan locka fram avskräckande exempel.
Hans mål är att lyckas bli en förebild som hans dotter kan vara stolt över. Det är utan överdrift hans livs tuffaste utmaning.
– Jag vill att hon ska växa upp i en värld som jag har vänt helt och hållet. Inte i bakgrunden av mitt gamla liv. I en stad som Halmstad är det annars väldigt lätt att det blir så.
NICKLAS PJERNER ÄR 30 år och har hunnit vara med om många livsavgörande ögonblick. Ett av de starkaste i hans tidiga liv var när han som 13-åring placerades på Margretelunds behandlingshem. I stället för att rädda honom ifrån en otrygg familjemiljö medverkade samhällets ingripande till att han som 17-åring hunnit bli en fullfjädrad ungdomsbrottsling.
– Jag blev övergiven av min farsa när jag föddes. Jag blev misshandlad av min morsas man under hela min uppväxt. Vi fick utstå väldigt mycket fysisk och psykisk misshandel av honom. Min bror stack när han var 16 år. Jag stack när jag var 13. Livet såg inte ljust ut när jag var liten. Jag bar på ett fruktansvärt hat mot samhället. Jag blev inlåst och stämplad som ett monster och bestämde mig för att bli det monstret som hämnd.
I de övre tonåren vände det igen, Nicklas fick bo hos sin moster. Han skötte skolan och blev trygg med ett betydligt stabilare hem. När mostern skilde sig började det gunga igen. Han sökte den enda trygghet han kände till. Gänget och kriminaliteten.
– Mitt liv gick från toppen till botten direkt. Det var en svag tid i mitt liv, summerar han raset.
I drygt 15 år var sådant som de flesta bara läser om i tidningar hans vardag. Han har hotat, använt våld och begått brott i en sådan omfattning att han i dag bara kan använda sin ungdomstid som ett avskräckande exempel.
– Min dotter ska veta att hennes pappa har levt som en sjörövare. Men hon ska också veta att han har vänt på det och kan vara den som hjälper hennes kompisar om de får problem. Den förebilden vill jag att hon ska ha. Min sambo har stöttat mig under hela resan och är stolt över mig. Alla som frågade henne hur hon kunde vara tillsammans med ”den där idioten” ger mig motivation varje morgon när jag går upp. Det som jag har lyckats med är tack vare henne.
DET TUFFA LIVET sliter hårt på personer som har med sig en grundläggande moraluppfattning. Och som allt mer blir övertygade om att knarkets avskärmande effekt inte stänger ute alla demoner. Nicklas Pjerner fick på nära håll se hur sin bästa vän förlorade sig själv i allt tyngre medicinering för sina psykiska besvär.
– Han kallades Uno och var med hela vägen. Han fanns alltid med och stöttade mig. Han var min broder. Någonstans djupt inom mig tog jag det väldigt hårt. Mycket av det jag gör i dag, att jag blivit farsa, att jag tävlingsboxar, att jag skriver, är för att jag vill väcka liv i honom och andra som dött. Ingen vet varför han dog. Han hade ingen dödslängtan, men han pratade om att han undrade vad som hände efter livet. Läkarna fyllde honom med piller. Han blev pillertorsk, han fick starkare och starkare grejer. Läkemedelsbiten gjorde honom ännu mer förstörd i huvudet. I grunden var han bipolär. Han grät när han berättade om sina försök att hoppa av medicineringen. När vi hittade honom hade han skrivit ett avskedsbrev, druckit en flaska vin och tagit närmare 100 piller, säger Nicklas Pjerner och förklarar hur han får energi av vännens död: – Jag måste förmedla ut den här smutsiga världen. Många äter lyckopiller, men det pratar vi inte om. När man pratar om missbruk är det många som tar droger på helgerna. De som missbrukar piller äter det måndag till söndag. Tjack på gatan eller tjack i piller, det är samma sak. Nicklas helt avgörande vändpunkter i livet är egentligen två helt olika händelser: den egna överdosen och dottern Alma. – Jag hade tagit metadon. Jag dog två
gånger den natten. Ihop med Unos död ledde det till att jag bestämde mig. Jag kände att något måste vända.
Det blev boxningen som tog honom ifrån otryggheten. Nicklas Pjerner satsar på att nå tävlingsframgångar och har redan fått smaka på känslan av att stå på prispallen. Tyvärr har han fått lära sig den hårda vägen, även här, att det inte finns några genvägar till framgång.
Han är avstängd från tävlingsboxning i drygt ett år till efter att ha avslöjats med att ha använt anabola steroider.
– Utan boxningen hade jag aldrig varit där jag är. Tack vare boxningen och avstängningen blev det en blogg och tack vare den har jag hittat ny livsglädje.
HAN STARTADE SIN blogg i januari och började skriva om sina livserfarenheter. Hans raka och uppriktiga stil lockar massor av läsare. I mars utvecklade han det och skaffade en egen hemsida och fortsatte berätta om sitt liv. På kort tid har han haft över 150 000 besökare.
– Det har gått så snabbt att jag knappt har hunnit förstå det. Jag tror att folk som inte har levt det här livet tycker att det är spännande, de som är inne i det känner igen sig. Jag tror också att många är trötta på det ytliga. Men livshistorier, berättelser om folk som har vänt på livet och som kan motivera andra, det vill de ha. Inte skit om vad man ätit till frukost, eller att man köpt nya skor, säger han och fortsätter:
– Jag känner att jag kan göra skillnad, jag kan berätta om baksidan av ett liv. Och jag kan kanske motivera andra att det finns hopp. Det finns en väg ut. Men min blogg är väldigt mörk. Jag vill berätta hur det har varit. Som barn var jag tillbakadragen, lite blyg. Offret som hade blivit inlåst. Att sitta där när man är så ung, med galler utanför fönstret. Jag fick växa upp snabbt, jag började slåss
Jag känner att jag kan göra skillnad, jag kan berätta om baksidan av ett liv.
och fick det där hatet som förstör människor. Jag var bara skogstokig, det är så man hamnar snett.
ÖVERGÅNGEN, FRÅN DET gamla livet till det nya var inte enkel. Nicklas Pjerner beskriver det till och med som ett trippelliv:
– Det går inte att vända på en dag. På dagarna jobbade jag som personlig tränare, på kvällarna gick jag all in på boxningen och efter det vägde jag upp grampåsarna med kokain för att ha och sälja på helgen. Jag hade olika masker. Och då blev jag pappa. Jag har inte haft någon egen familj. Nu lever jag bara för att vara en bra pappa och förebild. Och för att hjälpa andra personer att komma ifrån droger och kriminalitet. Jag har bestämt mig: jag kommer aldrig mer att sälja några droger. Men genom bloggen är jag kvar i den miljön, eftersom jag vill prata om det.
Nicklas Pjerner har träffat sin biologiska pappa, men de har ingen kontakt. Mannen som levde med mamman vet han ingenting om. De har inte setts på 15 år.
– Jag har sporadiskt kontakt med min mamma. Jag försöker för Almas skull. Vi håller på att ta tag i det som hänt. Jag tror mycket på att förlåta, men jag har burit på jättemycket hat. Jag inser nu att hon hade kanske inte de rätta verktygen för att vara den bästa morsan. Det har kostat henne nästan 15 år, som hon inte sett mig på. Det har tagit mig jättehårt, men ska man kunna gå vidare måste man kunna förlåta. Jag hoppas att hon ska kunna vara en förebild för Alma. Det är en skön känsla bara att komma fram till det. Man blir 100 kilo lättare.