Opinion.
EFFEKTIVARE. Liberala krafter måste både inse allvaret och brådskan i klimatfrågan. Först då kan en mer effektiv miljöpolitik komma på plats.
Det finns redan i dag alternativ till de fossila bränslena, men de är inte lika kostnadseffektiva.
LEDARE 22/5. Är Moderaterna nyvakna i klimatpolitiken? Den frågan fick Maria Malmer Stenergard, miljöpolitisk talesperson för M på tankesmedjan Fores seminarium Klimattimmen. Hon presenterade nyligen ihop med partiledaren Ulf Kristersson rapporten ”Klimatpolitik för hoppfulla”. Den uttalade ambitionen för partiet är att växla upp engagemanget i frågan.
DET ÄR VÄLBEHÖVLIGT, först och främst därför att allt mer tyder på att klimatomställningen inte går snabbt nog. En forskargrupp som i oktober ska presentera en ny rapport för världens stats- och regeringschefer släppte i januari ett utkast där man konstaterar att målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader mycket snart kommer att vara ouppnåeligt. De negativa konsekvenserna om inte målet nås är enorma.
Det betyder att politisk uppmärksamhet och konkurrens i klimatfrågan behövs. Miljöpartiet, som varit allt för ensamma om att fokusera på frågan, har visserligen stora kunskaper och höga ambitioner på området, men inte nödvändigtvis bäst förslag. Partiet har en förkärlek både för symbolpolitik som flygskatt och elcykelsubventioner, och det som kallas “picking winners” – att politiker på förhand bestämmer vilka tekniker och lösningar som ska gynnas, och riktar satsningar mot dem.
Det var bland annat det som låg bakom Sveriges misslyckade satsning på etanol. Samma tendenser syns också i regeringens satsning ”Klimatklivet”, där biogas och laddstolpar för elfordon subventioneras.
Att Miljöpartiet också är förhållandevis tillväxtkritiska är dessutom ett problem. Här finns en viktig nyckel för att förstå klimatfrågan. En effektiv klimatpolitik handlar inte i grunden om utsläpp, utan om kostnader. På många områden finns redan i dag alternativ till de fossila bränslena. Problemet är bara att de inte är lika kostnadseffektiva – olja och kol är extremt energitäta kraftkällor – och att en omställning därför kräver mer resurser. I andra fall är kanske lösningen att dra ner på aktiviteten, vilket förstås också har ett pris.
När man insett det förstår man att klimatpolitiken förutom utsläppsminskningar också har två andra syften: att bibehålla tillväxten så att vi får mer resurser att använda till omställningen, och att se till att de ökade kostnaderna inte fördelas ojämlikt – varken inom Sverige, eller i världen.
DETTA BREDARE PERSPEKTIV på klimatfrågan är det som gör liberala lösningar – exempelvis marknadsbaserade och teknikneutrala styrmedel för utsläpp – bättre. Det innebär att utsläppsminskningarna görs till minsta möjliga kostnad, att resurserna styrs dit de behövs, och att kostnaderna bärs av de som släpper ut mest.
Men då krävs också att liberala krafter både inser allvaret och brådskan i klimatfrågan. Det har hittills inte varit fallet. Förhoppningsvis är Moderaternas ökade ambition ett tecken på förändring därvidlag. Nyvakenhet duger inte inför vår tids största hot.