Ensamheten slår till med full kraft
Ulf Lundell delger sina åsikter om allt från islamistisk terror till det dagspolitiska läget, metoo, Eurovision song contest och Formel 1.
LITTERATUR
ULF LUNDELL Vardagar Wahlström & Widstrand
När jag tagit mig halvvägs genom Ulf Lundells drygt 600 sidor tjocka bok inser jag vad det är för känsla som skaver i mellangärdet. Det är ensamhet. Det är en ensam människa som skrivit den här boken.
Ulf Lundell har i intervjuer ofta hänvisat till Strindbergs beskrivning av författandet som ”världens ensammaste arbete.” Ibland har jag upplevt det som en smula koketterande, andra gånger har jag tänkt att det där börjar låta som en självuppfyllande profetia.
JAG YOUTUBAR GAMLA Lundell-intervjuer och hamnar i Stina Dabrowskis besök på Österlen-gården i samband med författarens femtioårsdag. Lundell går över fälten med raska steg och har den där blicken som är både lite jagad och nyfiken på samma gång. Han berättar att hans senaste partner uppmanat honom att leva på riktigt istället för att fastna i skrivmaskinen.
Nu har författaren hunnit fylla 68 år och är kvar på gården. Han är nyskild igen, hon bor i närheten och sköter galleriet i Simrishamn där hans konst hänger.
Lundell noterar vilka fåglar som syns på tomten, ser en räv stryka förbi. Det finns spår efter vildsvin. Så mycket annat sällskap tycks inte existera. De möten med människor det berättas om är en hantverkare som ska fixa golvvärmen eller någon granne som stannar till på vägen och byter några ord genom den nedhissade sidorutan.
Lundell åker till Göteborg och köper kläder till sitt ex trots att det är slut. Han planerar en eventuell turné, pratar i telefon med trummisen Andreas Dahlbäck och ”Johan” på skivbolaget. Spelar på egen hand in låtarna som ska komma att bli albumet Skisser. Mest av allt läser han mycket, kollar sport på tv, surfar runt på Youtube och lyssnar på musik.
ULF LUNDELL DELGER läsaren sina åsikter om allt från islamistisk terror, till det dagspolitiska läget, metoo, Eurovision song contest och Formel 1. Ett antal kändisar får en släng av sleven på några korta rader. Det noteras att Malcolm Young och Sam Shepard går bort.
Hans läsare lär känna igen sig, formen är välbekant och Vardagar blir en fortsättning på nedlagda bloggen Badgers drift.
Lundell är välformulerad, ibland plump, inte sällan underhållande och tillräckligt ofta på riktigt angelägen för att man inte ska tappa intresset. Ibland blir det tjatigt men med tiden är det också idisslandet som bidrar till känslan av sorg och ensamhet. Han beskriver hur orken och engagemanget stillas och sjunker undan. Detta att inte längre orka bry sig blir en del av åldrandet, och det smärtar samtidigt som det tycks vara något av en befrielse.
Det är ju en dagbok det här och som läsare funderar jag över hur pass ärlig och blottläggande texten egentligen är. Vad undviks, vad snyggas till? Lundell skriver skoningslöst om sin första hustrus självmord och konstaterar kort att hans äldste son sagt upp bekantskapen. Han återvänder gång på gång till minnen från ungdomen. Han är rädd för att bli dement, som sin far. Försöker låta bli att dricka. Man mer än anar ett massivare mörker.
Texten är en svada, om än med sjok av djupare och stillsammare reflektioner. Som med allt är det i sprickorna och skarvarna, som ljuset och det verkligt hisnande hittas. Som stunden i bilen när exfrun stryker hans kind med baksidan av handen. Ömheten, distansen och ensamheten sammanfattad i en ögonblicksbild.
Var sanningen om Ulf Lundells vardagar finns i allt detta går inte att veta. Men han väcker empati. Man får lust att åka ned med kaffetermos och kanelkrans och bara småprata bort en eftermiddag.