Shawn Mendes tar säkra vägen
POP
VANESSA LIFTIG Göteborgs pyramider (Tell the world /CD Baby)
COUNTRY
LINDI ORTEGA Liberty (Shadowbox/border)
SINGER/SONGWRITER
SHAWN MENDES Shawn Mendes (Island/universal)
När Time magazine tidigare i år rankade världens mest inflytelserika människor fick 19-årige kanadensaren Shawn Mendes en plats på listan. Kollegan John Mayer, som haft Mendes som gäst på scenen, skrev den fina motiveringen.
Mayer konstaterade bland annat att Mendes har ”en bra skalle på sina vältränade axlar”, men också att han inte fallit i fällan som många framgångsrika, unga musiker hamnar i. Mayer menar att ”när man börjar få betalt för att ge ut sin egen musik, slutar man ta in andras.”
JOHN MAYER HAR nog rätt där. Just detta att Shawn Mendes fortfarande befinner sig på nyfiken upptäcktsfärd. Trots att han snurrat några varv runt jorden i businessclass, och har en bedårande utsikt från toppen av listorna, är det mesta fortfarande alldeles nytt för honom. Samtidigt är det påfallande hur han väljer den säkra vägen. Det här är inte skiva som bryter barriärer.
Laleh Pourkarim har skrivit
åt Shawn Mendes och hon talar också varmt om honom, att han har en känslighet som är långt ifrån självklart inom musikbranschen.
Dessvärre finns det ju alldeles för många och aktuella exempel på att känsliga själar kan fara illa när framgången rusar. Låt oss verkligen hoppas att Shawn Mendes lyckas hålla ihop sig själv, eller som han sjunger i Khalid-duetten Youth:
”Pain, but I won’t let it turn into hate, No, I won’t let it change me, Never losing sight of the one I keep inside... You can’t take my youth away, This soul of mine will never break.” Det är (i princip) alltid roligare att lyssna på svenska texter än på engelska. När texterna dessutom är så genomarbetade, nära och personliga som hos den göteborgska jazzprofilen Vanessa Liftig (nyinvald styrelsemedlem i Riksförbundet Svensk Jazz) är frågan snarare varför hon inte bytt språk tidigare.
Musiken har Vanessa Liftig skapat hemma i föräldrarnas källare i Bagaregården. I sina skönaste stunder påminner Liftigs första album på svenska om den urbana, softa och suggestiva streetsoul som Embee skapade på Tellings from Solitaria. Lyssna bara på det rastlösa groovet i Saker som händer sen eller snygga Bygga drömmar.
Vid andra tillfällen blir musiken lite för stillastående, dock utan att tappa något av sin nerv.
Jag gillar att Shawn Mendes sjunger med andra, hans röst är liksom väldigt... kompatibel. På nya skivan gästar även låtskrivaren Julia Michaels som även debuterade som artist förra året. Kanske inte den mest namnkunniga duettpartnern men så behöver ju inte heller Mendes någon direkt, kommersiell draghjälp.
NYA ALBUMET HÅLLER honom kvar på den där spelplanen som är ganska full av unga killar som gör musik som sällan utmanar men som nästan alltid är behaglig att lyssna på. Där finns Harry Styles, Charlie Puth, James Bay och viss mån även Justin Bieber.
Ska Shawn Mendes höja sig snäppet över kollegorna behöver han skaka fram fler låtar i klass med inledande In my blood. Inte heller det är en låt som kommer att förändra världen, men å andra sidan uppskattar jag alltid poprock som låter som en bortglömd singel från Coldplays första platta.
ATT LÅTA SITT tredje album vara självbetitlat signalerar möjligen ambitioner om en nystart. En vilja att bli mer personlig, kanske rentav vuxen. Som lyssnare hör jag dock inte så mycket av nya grepp, snarare en artist som inte tar några risker. Kanske helt enkelt för att han inte vill eller behöver göra det. Trygghet kan också vara bra, även inom popmusiken. Kanadensiska Lindi Ortega med rötter i Mexiko och Irland har både synts och hörts i tvserien Nashville, och själv såg jag henne när hon gästade Röda sten en sensommarkväll för fem år sedan.
Då var hon aktuell med finfina och rätt raka countryalbumet Tin star, nya plattan är mer ... jag vet inte, filmisk kanske. Det luktar Calexico, dammiga boots och gammal spaghettewestern över en låt som Nothing is impossible, och Through the dusts tre separata delar skulle lätt kunna tonsätta en hel Tarantinofilm.
Frånsett de stunder när gitarrerna drunknar i så mycket ekon att Chris Isaak skruvar generat på sig är det ett fint album Lindi Ortega fått ihop.