Diawara söker ett nytt uttryck

ROOTSIG POP

FATOUMATA DIAWARA Fenfo (Wagram/montuno)

Redan innan hon släppt sin första skiva förstod alla som hörde Fatoumata Diawara att hon skulle bli stor. Debuten 2012 blev mest en bekräftelse – japp, där satt den! Musikaliskt var det enkelt på ett befriande vis, lättsamt funkig singer-songwriter-pop med västafrikansk touch. Och det där helkroppsleendet från scenen gick rakt genom högtalarna.

MEN FORTSÄTTNINGEN HAR känts lite splittrad – hon har hörts i en rad sammanhang och konstellationer men inte släppt något mer eget. När uppföljaren till slut är här vore det lätt att bara jubla, för det är stundtals riktigt bra, men där finns höga förväntningar också som inte riktigt infrias.

INSPELNINGARNA HAR SKETT över en längre period och på olika platser vilket bäddar för viss spretighet. Stadigt i centrum står dock hennes röst, både sångrösten och det hon har att säga – texter om kvinnokamp och migration men också sånger om kärlek och familj som går fram trots att orden är på bambara.

Musiken är av liknande rättframt jordnära slag som sist, allt gediget livebaserat, även om hon och franske medproducenten Matthieu ”M” Chedid tar ut en del svängar och testar olika stuk.

Känslan är ändå att Diawara sökt efter ett nytt uttryck men inte riktigt hittat det. Sångerna finns där, rösten är fantastisk, på scen är hon förtrollande. Saknas gör bara en tydligare musikalisk linje.