Familj. Johan Asplund kämpar mot sin depression hemma på gården i Underlund.
UNDERLUND: MEN HAN HAR BLIVIT BÄTTRE DE SENASTE ÅREN
Johan Asplund fick ett psykiskt sammanbrott för elva år sedan, och han har inte blivit frisk. – Jag bär på en ständig oro, även om det har blivit bättre de senaste åren, säger Johan som är förtidspensionär sedan 2015.
Vi rullar in på gården under två stora kastanjeträd. Det röda boningshuset i trä – byggt 1832, får vi veta – flankeras av byggnader som stall och förråd. Majsolen flödar och det är som en reklamfilm för svensk sommar.
Johan Asplund sitter vid en husvägg och röker pipa. Han bor med fru och två barn på gården i Underlund, några kilometer från Getinge, där vi även får hälsa på tackor och lamm. De månadsgamla lammen bräker ivrigt och trängs för att komma åt brödbitarna som Johan och sonen Alvar, 9 sträcker fram.
Allt andas idyll – men så enkelt är det inte (det är det väl aldrig?).
– Visst är det ett paradis på ytan, men inte i mitt inre. Jag går ofta omkring med svarta tankar, säger Johan.
HP HAR TIDIGARE skrivit om Johan som för elva år sedan drabbades av en utmattningsdepression. Han har aldrig blivit frisk och sedan 2015 är han förtidspensionär, och tillbringar dagarna hemma på gården.
– Jag är beroende av rutiner för att fungera och har svårt för oväntade händelser. Jag kan stressa upp mig för småsaker på ett sätt som saknar proportioner.
48-årige Johan är uppväxt i Vagnhärad i Södermanland och träffade sin fru Rebecka i Uppsala, när de läste till agronom. 1998 fick bägge jobb i Halmstad och några år senare köpte de gården i Underlund. Johan jobbade med miljöfrågor åt länsstyrelsen och senare åt ett privat företag.
2006 fick paret sitt första barn, sonen Edvin, och under våren 2007 tog Johan på sig alltmer uppgifter på jobbet – och på fritiden.
– Det blev för mycket. Det finns ett foto när jag är uppe mitt natten med Edvin i en bärsele för att han ska somna, och har datorn på en pall för att arbeta under tiden.
Fram emot sommaren började Johan må allt sämre.
– Jag sa till Rebecka att ”bara jag klarar mig till semestern, så får jag vila ut”.
Men så blev det inte: Johan bröt ihop, hamnade på psykakuten och var inlagd hela sommaren.
– Jag har diffusa minnen från den tiden.
Läkarna menade att Johan hade drabbats av en utmattningsdepression, och han diagnosticerades senare även med generalized anxiety disorder (GAD), en daglig ångest så stark att den påverkar hela tillvaron.
– Jag har en oro som inte vill släppa, säger Johan som under de närmaste åren efter insjuknandet försökte komma tillbaka till arbetslivet. Han genomgick behandlingar, jobbade deltid, var stundtals sjukskriven på heltid, hade praktikplats och var pappaledig i omgångar (hans andra son, Alvar, föddes 2009).
– Men det fungerade inte och 2015 ville Försäkringskassan ge mig förtidspension. Och så blev det.
Alla människor lever under stress och blir mer eller mindre oroliga av oväntade händelser. Har du någon aning om varför just du blev sjuk?
– Ja, det finns psykiska besvär i släkten, och när jag tittar tillbaka på mitt eget tidigare liv finns det flera perioder med oro och depression.
Får du någon behandling i dag, förutom tabletter?
– Jag träffar en terapeut var tredje vecka på öppenvården och det gör nytta. Jag får perspektiv på tillvaron.
Vi skrev om dig för fyra år sedan, när du bloggade i HP. Hur mår du i dag jämfört med då?
– Betydligt bättre. Jag blir inte längre handlingsförlamad och ligger ner, utan har lärt mig att fungera. Och det gör stor skillnad för mig och familjen.
Hur går det med dina söner?
– Hyfsat, jag kan oftast göra det jag ska. Jag har ju varit sjuk i hela deras liv och vi har alltid pratat öppet om det.
Men din fru måste ha dragit ett tungt lass?
– Ja, jag förstår inte hur hon orkade under de värsta åren, när hon var som en ensam vuxen med tre barn. Men nu är det, som sagt, bättre. För det mesta är vi två vuxna igen.
JOHAN BERÄTTAR, MED viss regelbundenhet, om sin tillvaro i en blogg med titeln ”Det blev inte som tänkt”. Där beskriver han sysslorna på gården, lamm som föds och söner som skjutsas till olika platser – men han är också öppen med hur han mår: ”En stor del av gårda-
gen ägnade jag åt mental misshandel av mig själv, jag fastnade i en härva av negativa och dömande tankar”, kan det stå en dag.
– Bloggen har lite samma funktion som terapeuten. Jag sätter ord på tankar och känslor, säger Johan där vi sitter på varsin stol i hans trädgård och pratar.
Det blir förstås mycket sjukdom men Johan kan även skämta och växla in på andra saker som musik och Irland, som han har besökt flera gånger.
HAN TAR FRAM en pipa av askträ, och skämtar om att det kanske inte är politiskt korrekt att röka, i ett reportage i Sverige i dag.
– Förr om åren rökte jag inte men var ändå fascinerad av pipor. Jag köpte några på Myrorna, mest som dekoration, men en dag provade jag att röka och det var min bästa mindfulness hittills. Så nu gör jag egna pipor och röker ett stopp om dagen, och då är jag helt fokuserad.
Du snickrar pipor och gör lite av varje på en gård med flera hus och djur. Du är väl ganska praktisk?
– Nej, men jag har lärt mig några saker som jag måste kunna, som att sy. Jag har genom åren köpt kläder på second hand och de passar sällan exakt, så jag får lägga ut eller sy in dem. Det är viktiga för självkänslan att hålla sig ren och fräsch, och ha kläder man tycker är fina – sådant är annars lätt att slarva med om man är deprimerad och går hemma.
Det har du gjort i många år. Hur ser du på framtiden? Kan du bli frisk? För vissa människor dämpas oro och ångest när de blir äldre?
– Jag hoppas förstås, men är inställd på att leva med det här. Men jag tror att jag kan lära mig att må och fungera bättre än i dag.
Jag blir inte längre handlingsförlamad och ligger ner, utan har lärt mig att fungera. Och det gör stor skillnad för mig och familjen.
JOHAN ASPLUND