Här har nordiska bin en fristad
LYNGA: NORDISKA BIN FICK KONKURRENS PÅ 1900-TALET
LYNGA: Ronny Bengtsson är en av få halländska biodlare som håller nordiska bin. Han säger att det är en myt att det är en aggressiv sort.
Tidigare fanns det bara nordiska bin i de svenska kuporna, men för hundra år sedan började biodlarna föredra bin från kontinenten istället. Men hos Ronny Bengtsson i Lynga flyger det nordiska biet fortfarande.
Trots skyddsdräkt så är det en lätt nervös känsla som fyller en när man som lekman närmar sig kuporna med tiotusentals bin i Ronny Bengtssons trädgård. Själv är han helt lugn när han utan handskar drar ut ramarna från en kupa för att visa insidan. Ut flyger bin som blänker alldeles svart i solen, och luften fylls av ett surrande väsen.
–De brusar mycket, och det är en egenhet som nordiska bin har. Andra bin brusar bara när de är aggressiva eller saknar en drottning, säger Ronny Bengtsson.
Han har hållit bin sedan han var 14 år, och började som de flesta andra med att odla det gula buckfastbiet. Men under flera kalla vintrar och regniga somrar på 1980-talet dog hans bin, och 1993 började han med det mörka nordiska bin istället.
– Det nordiska biet har bättre vinteregenskaper, och kan övervintra på mindre socker än andra raser. De är också bättre på att hantera en tidig vår med bakslag, eftersom de väntar med sin yngelproduktion tills växtligheten kommit igång på allvar. Buckfast-bin däremot lagrar enormt mycket höstpollen som de använder för att sätta igång produktionen tidigt på våren, och blir det då ett bakslag i vädret så svälter de, säger han.
FRAM TILL BÖRJAN av 1900-talet, då bina hölls i stockar och halmkupor, så fanns det bara nordiska bin i Sverige. På den tiden tog man död på samhällena när man skulle utvinna honungen, och då var man beroen-
de av att ha bin som svärmade och skapade nya samhällen. Men när ramkupan kom behövde man inte längre ta död på samhällen, för då kunde man hantera bina genom att dra ut och sätta in ramarna igen.
– DÅ VILLE man ha svärmtröga samhällen. Istället för att jobba med sin egen ras så tittade man utomlands, och tog hit sorter med ursprung ur Tyskland, Italien och Slovenien, säger Ronny Bengtsson.
– De utländska bina korsades med de nordiska, och korsningen blev aggressiv. Eftersom svart är en dominant färg i naturen så såg de ut som de mörka, nordiska bina, och då fick dessa skulden för att vara det aggressiva biet. Men så var det ju inte, säger Ronny Bengtsson.
TENDENSEN ATT KORSNINGAR kan bli aggressiva finns hos många andra biraser. Ett exempel är det fruktade ”mördarbiet”, som är en blandning som uppstod i Brasilien av afrikanska och europeiska bin.
– Periodvis så får även jag korsningar här, då mina bin parar sig med buckfast-bin. Men det är inte så illa. Första omgången efter en korsning kan bli ganska bra, men fortsätter man en gång till så kan de bli mer aggressiva. Därför drar jag inte upp egna drottningar, utan köper färdigparade.
Även om han gärna ser att fler skaffar nordiska bin så säger han att odlingen måste ske med omsorg.
– Man måste vara påläst, och veta att de behöver mer utrymme än andra bin. Annars triggar deras svärmbeteende. Det är också viktigt att man är överens med sina biodlargrannar, och ser till att undvika korsningar med andra bin, säger Ronny Bengtsson.
När det är dags att gå ser vi bin vid kupornas ingångar som vänder sina bakdelar i vädret, för att signalera till andra bin att det är här de bor. Och en efter en återvänder de, efter uträttat arbete i Lyngas skogar och fält.