Tystnaden har blivit min tillflykt i tillvaron

Den senaste tiden har jag reflekterat över att så många verkar vara så arga. Det verkar gå att uppröras över det mesta. Avgå alla! Dom där borde det vara skottpengar på!

Det här är en anledning till att jag valt bort sociala medier. När jag tjuvtittat där är det nästan alltid någon som är fly förbannad på någon annan eller över något samhällsfenomen.

Då blir jag förstås också på dåligt humör. Antingen för att jag håller med gnällspiken eller för att jag inte håller med denne. Det är en lose/lose-situation. Vanliga gammaldags tidningar har förstås hakat på. Konflikter är ju alltid nyhetsmässigt intressanta och rubriker som innehåller ord som ”Ilskan”, ”Raseriet”, ”Vreden” eller ”Hånet” är allmänt förekommande.

Att slå dövörat till är därför en allt mer användbar strategi för att hålla sig i psykisk balans.

NÄR JAG TITTAR på min fjärrkontroll till tv:n ser jag att en knapp börjar bli sliten. Det går knappt längre att se bokstäverna MUTE.

Jag älskar den funktionen. Bort med ljudet, så slipper man i alla fall höra eländet.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det inte främst är samhällsdebatt som slitit ut tv-knappen.

Det är reklam.

Är jag för långsam hinner Mikael Persbrandt avlossa ett halvt ord om världens största bettingsajt, och då har jag förlorat.

Även om jag har tillgång till flera nättjänster för film och sport (där man ljuvligt nog slipper reklamavbrott) kollar jag fortfarande en hel del på tablåsändningar.

Nyligen vann Sverige Vm-guld i hockey, och det var ju härligt på alla sätt och vis. Men mindre kul var att ”avnjuta” fyra eller fem spelavbrott i varenda period.

Jag hade tummen på avtryckaren hela tiden. Så fort det blev dags att ta del av reklam för spelbolag (det är nästan bara de som köper in sig i sportsändningar) var det MUTE.

DET HAR NÄSTAN blivit som en liten tävling för mig. Är jag för långsam hinner Mikael Persbrandt avlossa ett halvt ord om världens största bettingsajt, och då har jag förlorat.

Men precis som inom sporten själv kommer det alltid en ny match. Inom tio minuter får jag ännu en chans att tysta spelreklamen, och då ska jag min själ reagera snabbare.

Angenämt nog har min bil också en ”Silence”-knapp på ratten, lätt åtkomlig med tummen.

Det är bilens överlägset mest använda knapp. Är det inte den ständigt återkommande radioreklamen som behöver tystas, så är det deltagare i ”Ring P1” eller någon debattör i ”Studio 1” som för så virriga resonemang att jag inte står ut.

Här kan jag riktigt höra alla arga invändningar om att jag skapat min egen lilla filterbubbla, där jag bara blundar med öronen för det jag inte vill höra.

Förlåt, säg det igen? Tack, men nu ser jag bara dina läppar röra sig.

Tummen, vet du.