Blev ilsken som ett bi – för en helt vanlig geting

Visste ni att våra trakter har ett helt unikt djurliv? Helt annorlunda än resten av Sverige faktiskt. Det visste inte jag förrän jag började jobba på ett café förra sommaren. På mitt jobb, ett café med idyllisk miljö och pampiga tårtor, har vi många gäster som bor här över sommaren. Majoriteten är stockholmare och de tycker det är helt fantastiskt med vår natur. De beter sig som om de aldrig sett ett rapsfält eller ens ett träd. Men vad vet jag, de kanske inte har några träd i Stockholm? Jag har aldrig varit där.

FÖRRA SOMMAREN HADE vi som ni säkert vet mycket getingar här i Sverige. Då fick jag bemöta en cafégäst som bar mycket ilska inom sig. Så mycket att en liten geting fick bägaren att rinna över.

Han hade suttit på vår uteservering och avnjutit en räkmacka när han fick oönskat sällskap. En liten svart- och gulrandig varelse flög ner och började smaska på mannens macka. Detta gjorde honom helt rasande. Jag såg genom fönstret hur han viftade för glatta livet. Plötsligt reste han sig upp och gick med bestämda steg mot disken och mig.

På brölande stockholmska vrålade den rasande cafégästen:

“Ring Anticimex! Gör vad som helst! Getingboet måste bort till varje pris, om ni så ska vara ute hela natten och leta efter det. Få bort det nu!”

Tyvärr fanns det inte så mycket för oss i personalen att göra. Vi hade ju inte direkt tid till att gå på getingjakt, vi hade ett café att ta hand om.

”Det fanns inte så mycket för oss i personalen att göra. Vi hade ju inte direkt tid till att gå på getingjakt”

Jag tror att hans ilska var rädsla – fast i en ovanlig form. Han måste ha varit med om ett traumatiskt stick i sin barndom, för så arg (eller rädd, om min teori stämmer) som han var trodde jag inte att man kunde bli. Men vad vet jag, i Stockholm har de kanske fullständigt livsfarliga getingar? Kanske attackerar de människor med ett enda syfte: att äta upp dem, sluka dem i ett enda stick? Jag har fortfarande inte hunnit komma dit. Till Stockholm, alltså.

DET VAR INTE längesedan vi hade ännu en gäst från uppåt landet som hade funderingar kring våra djur. Denne man var dock inte lika aggressiv. Efter att ha fikat klart gick han försiktigt fram till disken och frågade min kollega Emmy om de märkliga jordhögarna på caféets gräsmatta. Han undrade om vi själva grävt och lagt dem där, som prydnad. Emmy förstod ingenting. “Menar du högarna som mullvaden sprätt upp?” Mannen tittade frågande på Emmy. Trots att han såg ut att vara över 50 år hade han aldrig hört talas om djuret mullvad.

“Är den här så kallade mullvaden fridlyst? Finns den bara här?”

Att döma av den här mannen så har de inga mullvadar i Stockholm.

Stämmer det ska jag rekommendera min pappa att flytta dit. Han och mullvaden i vår trädgård ligger nämligen i fejd med varandra. Det skulle inte förvåna mig om det snart blev kärnvapen inblandade i kriget mellan över- och underjorden.

Det är tur att vi har en resa till huvudstaden inbokad i sommar. Jag måste ju få svar på dessa stora frågor: Är getingar så farliga att de måste utrotas – och finns det inga mullvadar i Stockholm?