Father John Misty når inte hela vägen
Father John Misty har gått igenom en kris. Eller i alla fall något krisartat i sitt liv, något han inte vill utveckla närmare i sina intervjuer men som han på sitt eget och sedvanligt sträva sätt ändå berör på sitt nya album, ironiskt betitlat God’s favorite customer.
Som vanligt är det svårt att veta var historierna om personen Josh Tillman övergår i karaktären Father John Misty, och vad som är helt taget ur luften, men som alltid är det inte heller särskilt viktigt. Om det verkligen är Mr Tillman själv som checkar in på hotellet i låten Mr Tillman och beter sig som ett störigt hipster-as eller om det är ”Mr Tillman” spelar ju ingen roll, det är ändå en fin popsång med syrlig text och Beatlesnära harmonier.
ÄVEN TITELSPÅRET God’s favorite customer är en sådan där superskön låt som man bara sugs in i och vill lyssna på om och om igen. Till det yttre en enkel och snyggt arrangerad pianoballad med mysig 60-talskänsla och varma harmonier, men så fort man lyssnar lite extra på texten inser man att allt inte står rätt till, att saker ligger där och bubblar under ytan.
Trots att ambitionsnivån ligger på samma höga nivå som på Father John Mistys två senaste album, Pure comedy och den enorma I love you honeybear (ett av de senaste tio årens starkaste album), och att texterna inte tappat mycket av sin cynism, blir det ändå aldrig riktigt lika starkt.
Kanske för att humorn, den torra och bittert uppgivna, har lämnats därhän. Inte helt och hållet, Josh Tillman vet fortfarande hur man skruvar till en berättelse så att mörkret krackelerar och brister en aning, men aldrig så att skrattet kommer som en befriare.
ROCK
FATHER JOHN MISTY God’s favorite customer (Bella Union/border)
PÅ MÅNGA SÄTT känns det här som en samling låtar som inte riktigt rymdes på Pure comedy-plattan, bevisföremål A och B: den rakt igenom händelselösa The palace och den flagranta Paul Mccartneystölden Disappointing
En sådan där superskön låt som man bara sugs in i och vill lyssna på om och om igen
diamonds are the rarest of them all, men även som bortvalda b-sidor är de flesta av sångerna bättre än mycket annat som släpps just nu.
Plattan klarar de höga minimikrav vi numera räknar med att kunna ställa på ett nytt Father John Mistyalbum. Pianoballaden The Songwriter, titelspåret God’s favorite customer och avslutande We’re only people (and there’s not much anyone can do about that) går alla rätt in på min best of Father John Misty-lista och kommer säkert att lyfta hans kommande konserter i Danmark och Norge.
Men jag hade ändå hoppats på lite mer.