Opinion.
I dagens polariserade politiska landskap behövs något som håller ihop samhället.
Iveckan presenterade Statistiska Centralbyrån sin stora partisympatiundersökning som görs två gånger om året. Där bekräftades den nedgång som Socialdemokraterna haft den senaste tiden samt den kraftiga uppgången för Sverigedemokraterna. Mycket kan hända i opinionen fram till valet den 9 september, men allt tyder på att vi efter valet kommer att ha tre nästan lika stora partier, S, M och SD, samt ett antal mindre partier. Att utifrån det valresultatet bilda en regering lär bli mycket svårt. I dagens splittrande politiska landskap behövs därför en motrörelse, något som håller ihop samhället.
Låt oss för en gångs skull komma överens om vad vi är eniga om.
ATT MAN ÄR oense inom politiken är inget konstigt, det visar på tydliga alternativ. Den traditionella politiska uppdelningen utgår från höger-vänster-skalan och har framför allt sin grund i hur fördelningspolitiken ska se ut. Hur stor ska omfördelningen mellan lika ekonomiska grupper vara? Det är en fråga där vänstern och högern har olika svar.
En annan uppdelning som fått en stor aktualitet är den så kallade Gal-tan-skalan som mer betonar skillnader i sociala och kulturella värden. På den ena sidan finns internationalister som står för gröna, alternativa och liberala värderingar medan personer på den andra sidan företräder traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar. I detta avseende är till exempel Miljöpartiet och Sverigedemokraterna varandras motsatser.
För ett par veckor sedan presenterade statsvetaren Bo Rothstein på DN Debatt (26/5) en annan uppdelning som tar sin utgångspunkt i om politiken bygger på fruktan eller på förhoppningar om en bättre framtid. Sverigedemokraterna och Donald Trump har haft stora framgångar just genom att med fruktan som vapen mobilisera sina väljare. Bo Rothstein konstaterar också att vänstern i dagens politik också bygger på att injaga fruktan.
Det är ingen tvekan om att mycket av dagens politiska debatt är djupt polariserad. Var och en håller på sitt och vill inte lyssna på vad ens meningsmotståndare har att säga.
Detta låsta läge behöver luckras upp och här vill jag införa en ny politisk uppdelning mellan det som är rimligt och det som är orimligt. Det kan låta som en självklarhet att ingen är för det orimliga. Men det är också min poäng, att utifrån vad som är rimligt skapa en grund för det vi kan vara överens om.
För att ta de stora åtagandena inom svensk välfärd, vård, skola och omsorg, så har de alla tre rimliga utgångspunkter. Vi vill att sjukvården ska leverera en god kvalitet för de skattemedel som vi satsar, alla elever ska oavsett var och när de börjar skolan få en likvärdig skolgång och att bli äldre i Sverige ska innebära att man har ett värdigt liv.
Vidare är det rimligt att alla ska behandlas lika inför lagen och att alla människor har lika värde. Det är också rimligt.
VAD SOM ÄR rimligt för mig behöver inte vara rimligt för dig. Ändå finns det något inkluderande i begreppet ”rimligt”, och det öppnar upp för en mer konstruktiv dialog.
I stället för att tala om till exempel svenska värderingar kan vi tala om rimliga värderingar.
Det finns mycket att vara oeniga om i politiken. Men låt oss för en gångs skull komma överens om vad vi är eniga om, om vad som är rimligt och vad som är rimliga värderingar.
Det lär behövas efter valet i höst som kommer att bli en rejält stökig period i svensk inrikespolitik.