Vådan av att äta dunderhonung – man måste Bamsa

Jag känner mig lite som Bamse. Och inte bara mjuk och oemotståndlig. Jag har tankat mental dunderhonung och inser att jag har superkrafter. Jag kan lyfta hus. Och precis som den tecknade, snusförnuftige björnen inser jag att man då och då måste använda krafterna rätt.

”Den som är väldigt starkt måste också vara väldigt snäll” säger han i lägen när farmors honung hjälper honom och de andra ut knipor.

Så här sitter jag, staplar vokaler och konsonanter och brukar i normala fall mest se till att de hamnar i en lättsam ordning. Gärna med något som förhoppningsvis får er läsare att få något lattjo i tankarna.

Inte i dag.

VOKALERNA VILL INTE alls. Konsonanterna är bångstyriga. Ordbruk är minsann inget man kan ta lättvindigt på och tro att det sköter sig själv. Utan bokstavsskötsel. Så trots att jag trycker och trycker på de vanliga ställena kommer helt andra saker upp på min datorskärm. Tangentbordet lever sitt eget liv.

Sådant som måste sägas pockar på uppmärksamhet. Vanligtvis sker det inte just här, i det glada utrymmet en bra bit bak i tidningen. Här vistas vi tillsammans med glada barn som fyller tre, någon fint eftermäle till någon som gått bort och vattenkammade bilder på jubilarer.

Men det får bli så. I dag. Den här gången. Jag måste Bamsa. Med en hel spalt till förfogande skulle jag annars få bära ett

”Det kom inte helt plötsligt. Men efter 55 börjar bitarna falla på plats och jag ser klarare än någonsin.”

samvetsok tyngre än alla Atlasberg på mina späda axlar. En sådan här spalt innebär superkrafter.

Det kom inte helt plötsligt. Men efter 55 börjar bitarna falla på plats och jag ser klarare än någonsin.

Det är tydligt att nu ställer sig de vanligtvis så trallvänliga orden på kant. Faller omkull och löser upp sig i tomma intet. Underhållning kräver samvetstyngd. Som balans. En naturens motvikt.

Länge öppnade jag dokument som det här och öste ur glädjekällan, likt en Aladdin som bara svepte med handen över mattfransarna och fick magin att verka och flög iväg. Jag trumpetade i horn som kunde ha fått Jerikos murar att falla - om jag bara haft vett att trumpeta rätt.

I stället förmedlade jag skojigheter som i bästa fall levde som yrvakna tomtebloss i mörkret.

Så vad vill jag åstadkomma? Fred på jorden? Mat åt alla? Grönskande öknar?

TJA, DET VORE inte dumt, men jag inser att till och med mental dunderhonung har sina begränsningar. Så jag nöjer mig med att sätta ned foten och säga: Börja nu! Ta striden mot dumheten. Sätt stopp för den tystnadskultur som låter rasism och kränkningar frodas.

Jag vet att jag inte är först med just de orden. Men det är sannerligen inte alla som har en spalt.

I höst får vi troligen kvitto på att ännu fler anslutit sig till den mörka sidan. Fallit för de enkla lösningarnas idiotiska lockrop. Kanske för att de inte mötte motstånd. Då ska jag se mig själv i spegeln och säga: ”Det var inte jag. Jag höll inte tyst.”