KULTUR. Utställning om nya konstmuseet

Enligt olika uppslagsverk infaller vargtimmen mellan 03.00–05.00, det är den tid på dygnet när blodtryck, kroppstemperatur och ämnesomsättning når lägstanivåer. Men det som gjort vargtimmen ryktbar är att det är då vi mår som sämst. Berätta för någon att du vaknat halv fyra och du får garanterat både sympatier och igenkännande medlidande.

JAG HAR PÅ senare tid känt på mig att det finns en motsvarighet någon gång framåt eftermiddagen, några hopplösa, tunga timmar, efter fikat, före kvällsbestyren. Det är för sent att ta itu men för tidigt att lägga ner.

Glädjande nog har skönlitteraturen som så ofta skyndat till min hjälp. I de båda senast lästa böckerna finner jag belägg för teorin om just sådant tidsbundet eftermiddagslidande. Böckerna råkar dessutom vara två toppnoterade verk, vilket väl skänker extra tyngd åt iakttagelsen.

”Hon spanar in några kutiga håglösa personer intill henne på parkbänken. De har flytt från fula lägenheter och leda…”

Den ena är fransyskan Leîla Slimanis Vaggvisa. Louise arbetar som nanny i en framgångsrik familj i Paris. Hennes privatliv, som ingen – inte ens hon själv – är riktigt intresserad av, är ordentligt i nedan och hon söker alltmer desperat både tillhörighet och existensberättigande hos barnen hon passar. Ett ohållbart förhållningssätt; naturligtvis är hon utbytbar. Denna insikt jagar henne och fast det är vinter tar hon ofta med barnen till den kalla lekplatsen, hon spanar in några kutiga håglösa personer intill henne på parkbänken. De har flytt från fula lägenheter och leda. ”Klockan fyra på eftermiddagen tycks de sysslolösa dagarna oändliga. Det är mitt på eftermiddagen som man uppfattar den förspillda tiden, som man oroar sig för kvällen som väntar.”

FLICKVÄNNEN ANNA i Andrea Lundgrens novellsamling Nordisk Fauna försöker utföra sitt skrivarbete vid datorn tills David väntas hem runt halv sju. Men redan på eftermiddagen tappar hon koncentrationen och söker sig till en utvald stol som hon placerat strategiskt nära ytterdörren. Hon har laddat stolen med speciellt rogivande betydelse precis som hon anar att hon kanske överladdat relationen till David för att hon så gärna vill bli ordentligt omskakad av kärleken. ”Det var ju inte som att oron kom så tidigt som tjugo över tre varje dag. Inte ofta alls, men ibland flera gånger i veckan.”

Mitt enda tillägg är att jag tror att sådant eftermiddagslidande inte bara drabbar bräckliga eller ensamma människor som Louise och Anna utan kan smyga sig på även de mest arbetsföra, de med fulltecknade almanackor, friska tänder och rentvättade bilar.