De dödförklarar populärkulturen
LITTERATUR: DET SOM TIDIGARE VAR LÅGT LYFTS I DAG UPP
Popkulturens död är en bok skriven med stor ilska. Eller kanske snarare sorg. Författarparet Aagård-kazmierska är inte hundraprocentigt eniga där. Aagård väljer vreden när han ska beskriva känslan som närde skrivandet medan Kazmierska betonar sorgen.
– Popkulturen förändrade våra liv och många andras – det är det fantastiska med den. Den utmanade normer och gränser på ett oerhört sätt, men tyvärr är det inte så längre. Det är därför vi ganska sorgset har skrivit boken, förtydligar hon.
Tankeprocessen började för länge sedan, närmare bestämt 2004 när Morgan Spurlocks film Supersize me gav alla biobesökare som någonsin ätit ett maxat hamburgermål skrämselhicka. I Sverige pågick samtidigt en debatt om den fördummande skräpkulturen som vällde in över oss och hotade att ta över allt utrymme. Det gav Natalia Kazmierska den lätt ironiska idén att under en månad enbart konsumera det som ansågs vara dålig kultur och se vad det gjorde med en människa.
När Bob Dylan har fått Nobelpriset, Donald Trump avlivat dokusåpan och skandaldrottningen Pamela Anderson har blivit smala konstfilmares älskling, då är populärkulturen död för alltid. Eller? I en ny bok tar Martin Aagård och Natalia Kazmierska farväl av en lika älskad som hatad företeelse.
– MEN DET var ganska svårt, framför allt för att det var så ont om skräpkultur. Jag hade problem med att hitta den. De tv-program som ansågs vara riktigt usla gick på konstiga sändningstider när ingen kunde titta och filmer som hade fått ett överstruket plus fick jag se ensam i biosalongen. Det talade emot alla föreställningar som jag och alla andra hade, säger hon.
Drygt ett decennium och två