Nu får även Strindberg metoo-kritik
I årets uppsättning leder det manliga geniets egoism till tre skilsmässor, ensamhet – och en skrattande publik.
I ”Ett urtaget hjärta”, med undertiteln ”De tre kvinnorna och August Strindberg”, spelar Josefine Andersson författarens samtliga tre fruar. Och det är som Siri von Essen hon markerar att inga manliga kollegor bör vara i kvinnornas loger på Dramaten.
SIRI ÄR OCKSÅ den som får dissa Strindberg för att han som modernistisk dramatiker är omodern i hemmet, när han tycker att städning är ”en kvinnas syssla”. Hon har makten och säger ”Bit mig i halsen” när det var Strindberg som i ett brev till henne skrev ”Älska mig, eller jag biter dig i strupen, så att du dör!”.
Att pjäsen är ny gör att det inte lika ofta går att hänvisa till ett välkänt original och få skratt på att det är Shakespeare eller Wilhelm Moberg ”som har skrivit det”.
Viktigast med CO Evers grundmanus är att det ger utrymme för improvisationer – och att mycket har bearbetats sedan ”Ett urtaget hjärta” var en monolog framgår av programbladets stämpel ”Förverkligat på egenartat vis av 123 Schtunk”.
Fakta ändras, så att Strindbergs andra fru, Frida Uhl, pratar dalmål i en rolig fyllescen, innan det blir allvar när magin mellan dem försvinner hemma hos August.
Den unga norskan Harriet Bosse är en ännu mindre rollfigur, nästan som andra utspridda detaljer ur Strindbergs liv: örnsymboliken, hundskräcken och prydheten (ville alltid byta om i en garderob).
En helt ny pjäs med 123 Schtunk är förstås alltid en fest för oss som älskar commedia, den delvis improviserade clownteatern som föddes på teaterhögskolan i Malmö och utvecklades på Teater Halland.
Schtunk-stilen känns igen och jag blir aldrig trött på Beischers publikpåhopp eller spelat privata funderingar med hustrun Josefine. Det håller precis som ett jazzsolo av Lee Morgan eller John Coltrane, vars ton och frasering jag också känner igen i sömnen.
TEATER
123 SCHTUNK Ett urtaget hjärta - De tre kvinnorna och August Strindberg Regi: Schtunk & CO Evers (även manus) Med: Lasse Beischer, Josefine Andersson och Dick Karlsson (även låtskrivare) Koreografi: My Josefsson Kostym & scenografi: Schtunk & Thomas Påhlsson (även tekniker/sufflör) Spelas: i Nöjesparken (Nöjeshallen vid regn), Varberg 11–15/7 18–22/7, 1–5/8
ÄVEN OM RUTINER och repliker återanvänds här och där ger alla nya personer, yrken, orter och så vidare en fräschör.
Humor skapas även av anakronismer (nutida saker som en Iphone, Lars Norén och Magnus Uggla), en Bergman-parodi och referenser till allt från filmen ”Det sjunde inseglet” till 1500-talspjäsen ”Doktor Faustus”.
Lasse Beischer är på scen hela tiden som Strindberg, medan Dick Karlsson kryddar med inhopp som dansk läkare, hunden Mutte, fransk kapellmästare, göteborgsk kock och Siri von Essens otrogna make Carl Gustaf Wrangel af Sauss.
Multiinstrumentalisten Dick har även gjort de sex sångerna som ofta ger mig en skön 1970-talsproggig jazzfeeling. Nytt är det förinspelade trumkompet som ger första låten om Stockholm ett hiphopbeat, som följs av en operettduett och en glad vals.
EFTER PAUS FÅR Josefine sjunga svängigt om Frida Uhls nattklubb och Lasse om alkemisten Augusts försök att göra guld, före avslutningslåten där ”alla vill hem”.
Med oss har vi det genomgående temat, att det ”manliga geniet” sätter käppar i hjulet för sig själv. Han blir lämnad av de tre kvinnor han älskar (fyra med Fanny Falkner som inte är med i pjäsen), eftersom han älskar sig själv ännu mer och inte drar sig för att sno deras idéer eller kalla en pjäs om äktenskapet och barnet för ”Fadren”.